RECENSION: Calamity Jane, New Wimbledon Theatre ✭✭✭✭

Calamity Jane

New Wimbledon Theatre på UK-turné

21 mars 2015

4 stjärnor

När man hör musiken till Calamity Jane kan man inte låta bli att sörja att Sammy Fain inte skrev fler stora musikaler för Broadway. Han skrev förvisso mängder av revyer för "The Great White Way" och filmmusik (förutom Calamity Jane stod han även bakom den Oscarvinnande Love Is A Many-Splendored Thing), men det blev bara en handfull musikaler, varav de flesta sällan sätts upp idag.

Men musiken till Doris Day och Howard Keels filmmusikal Calamity Jane är rik, medryckande och fylld av hits: The Deadwood Stage (Whip Crack Away), The Black Hills of Dakota, Just Blew In From The Windy City, I Can Do Without You, It's Harry I'm Planning To Marry, A Woman's Touch, My Love Is Higher Than A Hawk och givetvis Oscarvinnaren Secret Love. Det är ett glatt, livligt och oväntat romantiskt partitur, både sentimentalt och finurligt. Paul Francis Websters fyndiga texter är det perfekta komplementet.

Musiken i sig är skäl nog att se filmen, och förmodligen anledningen till dess tidlösa popularitet. Scenversionen har märkligt nog aldrig satts upp på varken Broadway eller i West End, trots vår tids förkärlek för musikaler baserade på kända filmer. Det fanns en uppsättning 1994 på Leicester Haymarket med Louise Gold i huvudrollen, men det verkar vara den enda professionella produktionen i Storbritannien fram till nu.

Nu turnerar Charles K. Freemans bearbetning av filmen i Storbritannien – en produktion som föddes på den idérika Watermill Theatre i regi av Nikolai Foster. Det är ännu en av deras "musiker-som-skådespelare"-uppsättningar, där den traditionella orkesterdiket ersatts av en ensemble som spelar olika instrument direkt på scen.

Calamity Jane känns kanske som den minst troliga kandidaten för ett sådant upplägg, men man måste erkänna att Catherine Jayes fantastiska arrangemang får allt att stråla. Visst förekommer förinspelad musik, men den något platta effekten vägs mer än väl upp av den rikedom av levande ljud som den skickliga ensemblen skapar med sina instrument.

Hela produktionen genomsyras av en "man tager vad man haver"-filosofi, där orkesterackompanjemanget blir en del av den smarta scenografin som trollar fram guld ur ingenting. Matthew Wright har skapat en dekor som är både funktionell och fantasifull; den är genialisk och djupt teatralisk. En falsk prosceniumbåge är placerad mot vad som liknar en replokal framför en liten men effektiv scen, vilket skapar en tydlig känsla av teater i teatern. Det här greppet löser smidigt de utmaningar som uppstår när man flyttar filmens värld till scenen.

Där filmen kunde frossa i naturscenerier – från skenande hästskjutsar till vidsträckta landskap – tillåter Wrights föränderliga scenografi publiken att föreställa sig allt detta inom teaterns ramar. Det innebär mindre budget men mer fantasi; mindre krångel men mer inlevelse. Det är en strålande scenografi på alla sätt.

Wrights kostymer är lika smarta och presenterar de typer man förväntar sig i myten om den vilda västern. Sanningen att säga hade vissa kostymer gärna fått anpassas mer efter skådespelarnas fysiska proportioner snarare än att bara kopiera filmens förlagor, men det är ingen avgörande brist. Ingen ser dålig ut i Wrights kläder, och många ser rent utav fantastiska ut.

Med tanke på att alla, utom Calamity Jane själv, förväntas spela instrument, är ensemblen exceptionellt begåvad och injicerar liv, energi och stil i varje del av produktionen. Nick Winstons eldiga och sprudlande koreografi känns livsviktig och charmig; den fångar både isoleringen i Deadwood och den gemenskap som finns mellan invånarna och det närliggande fortet.

Tom Lister är underfundig, lakonisk och härligt tillbakalutad som Wild Bill Hickok. Det är en rollprestation fylld av ren glädje. Han sjunger mycket bra genom hela föreställningen, men My Love Is Higher Than A Hawk är en riktig höjdpunkt som sätter tonen för andra akten. Hans samspel med Alex Hammonds Danny och Jodie Prengers Calamity är väl avvägt och ser till att både humor och romantik får ta plats. Hans gästspel utklädd till Drottning Victoria är obetalbart och förstärker bara hans manliga pondus.

Hammond är klockren som Danny: den snygge soldaten som vet om att han är snygg och förväntar sig att damerna håller med. Hans Danny är den perfekta motpolen till Wild Bill och det perfekta föremålet för Calamitys beundran. Bobby Delaney är lika briljant som Francis Fryer och tillför en känsla av bus, glädje och subversivitet. Han är oerhört musikalisk och detta lyser igenom i allt han gör. Med en klar och vacker röst sprider han glädje i varje ögonblick på scenen. Delaney drar dessutom ett tungt lass vid pianot och glänser även där.

Phoebe Street är en ren fröjd som Katie Brown, flickan som drömmer om stjärnorna. Hennes resa från rädd amatör till Deadwoods firade diva är skickligt gestaltad. Hennes insats i A Woman's Touch är helt ljuvlig. Hon har en gudomlig röst och äkta stjärnglans.

Hela ensemblen gör ett utmärkt jobb, från Paul Kissaun (Rattlesnake) och Matthew James Hinchcliffe (Buck) till Martin McCarthy (Joe), Jamie Noar (Hank) och Justin Wilman (Hank). Alla bidrar med karaktär, färg och textur till spelet.

Allt går dock inte helt på räls. Anthony Dunn blir för endimensionell som Henry, och det verkar som om han fått regi att dundra igenom allt i ett rasande tempo. Resultatet blir tyvärr en ganska platt karaktärisering, vilket känns märkligt i kontrast till det övriga arbetet på scen. Christina Tedders klarar sig som Adelaid Adams, men det är på håret. Introduktionen av hennes karaktär är märkligt oskön – hennes kvinnliga charm borde hyllas mer än vad som faktiskt sker. Hon sjunger bra, men sanningen är att rösten hade behövt överglänsa Streets ordentligt för att hela förväxlingsintrigen ska bli trovärdig.

I titelrollen ger Prenger allt, trots att hon egentligen är helt felbesatt. Calamity är en roll för en kvinna som kan övertyga som pojkvasker; en äkta pojkflicka som förvandlas till prinsessa. Prenger är en vacker kvinna som är omisskännligt feminin. Genom att rollsätta henne får männens gliringar i Deadwood en oavsiktligt elak underton. (Om effekten var avsiktlig, är den helt fel tänkt).

Prenger har dock en naturlig, bred komisk stil och levererar poänger med bravur, vare sig det är genom en kvick blick eller en perfekt tajmad replik. Hon kastar sig in i produktionens premisser med liv och lust, och scener som när hon rider ut ur staden efter Katie och hoppar från häst till postvagn fungerar utmärkt. Prenger får oss att tro på det.

Hon är dessutom snabb på avtryckaren och hanterar sitt vapen med en lätthet som imponerar. Likaså är hennes piskrapp fantastiska. Sångmässigt är hon i god form, även om artikulationen ibland kunde vara tydligare, särskilt i presentationsnumret The Deadwood Stage. Hennes finaste stunder är duetterna med Bill och Katie, som var riktiga små pärlor.

Hon sjunger Just Blew In From The Windy City med livlig beslutsamhet och leder ensemblen i ett sprudlande nummer som är produktionens absoluta höjdpunkt. Secret Love når kanske inte de musikaliska höjder den kunde ha gjort – de långa, briljanta tonerna ges inte riktigt den plats de förtjänar – men det betyder inte att Prenger misslyckas. Hon ror det i hamn.

Det här är en teatralisk delikatess: en hederlig, klassisk musikal i modern förpackning. Det är underbart att höra så bra sånger framföras så väl av en ensemble som faktiskt kompar sig själv. Prengers publikfriande Calamity, tillsammans med förstklassigt stöd från Lister, Delaney, Street och Hammond, garanterar en kväll som dundrar fram i Whippa-Klippa-klapp-tempo och får en att längta till The Black Hills of Dakota. Hur många gånger den melodin än återkommer under kvällens gång...

Klicka här för mer information om Calamity Jane-turnén.