RECENSION: Can-Can, Union Theatre ✭✭

Julian Eaves recenserar Can-Can som just nu spelas på Union Theatre.

Foto: Scott Rylander Can-Can!   Union Theatre 2 Stjärnor Boka biljetter För alla er som hoppats på att få se Cole Porters magnifika musikal om det utsvävande livet i fin-de-siècle-tidens Paris kommer den här föreställningen att bli en besvikelse.  Här finns inte en ton av hans underbara musik, eller en stavelse av hans kvicka och eleganta texter.  Istället möts vi av en liten undertitel som informerar oss om att detta är ”The New Offenbach Musical”.  Man går alltså till teatern och förväntar sig en slags jukebox-show som återanvänder musiken från den legendariske franske operettkompositören (förmodligen mest känd för sitt stycke med samma namn från hans mest populära verk, ”Orfeus i underjorden”).  Men det är inte det heller.  Nej; istället upptäcker man när man får tag i ett program att detta i själva verket är ett pastisch-bygge som samlat ihop sånger från ett brett urval av operettkompositörer, de flesta amerikanska, österrikiska, brittiska eller tjeckiska: endast en fjärdedel av numren är av Offenbach.  Och den bristande franska kopplingen slutar inte där: manuset är långt ifrån den miljön och är hämtat från Pineros gamla trotjänare ”Trelawny of the Wells”, en berättelse som utforskar brittiskt socialt snobberi på ett sätt som fransk operett fullständigt struntar i.  Adaptören, den outtröttlige Phil Willmott, är dock övertygad om dess bärkraft och har helt enkelt lyft handlingen och karaktärerna och transplanterat dem till 1890-talets Frankrike under den tredje republiken.  Eller nej; han gör inte bara det.  I processen tar han också bort det mesta av den brittiska pjäsens lätta komik och ersätter den med en dyster, nästan sorgmodig atmosfär, vilket gör den till en bitter liknelse om misslyckade ambitioner och storstadsfördomar, förstärkt till bristningsgränsen av Phil Setrens stela regi och Matthew Swithinbanks ofta dystert skuggiga ljussättning. Grace Manley och James Alexander Chew i Can-Can! Foto: Scott Rylander\ Detta är en stor skam, eftersom öppningen lovar så mycket.  Men å andra sidan vilar den i händerna på en helt annan kreativ intelligens.  Koreografen Adam Haighs arbete är det enda skälet till att man bör gå och se den här uppsättningen – och jag tycker faktiskt att man ska göra det, trots alla dess andra brister.  Hans musikaliska iscensättningar är en absolut fröjd, och inledningsnumret är ett typexempel.  Genom att skickligt utnyttja Justin Williams och Johnny Rusts smidiga scenografi med en flyttbar prosceniumbåge (en av deras bästa hittills), slungar Haigh oss in i en sann ”orkan” av scenisk aktivitet som påminner om Fellinis bästa och mest bekymmersfria åkningar.  Det är fantastiskt att se scenen sjuda av liv med en relativt stor ensemble på 17 personer, där alla gör minutiöst detaljerade saker och verkar vara helt i sitt element.  Med en huvudsakligen ung ensemble, där de flesta precis börjat sina karriärer, är detta precis vad de behöver när de arbetar med projekt av det här slaget.  Från första stund vinner de ens sympati och man smälter för deras ungdomliga charm – med god hjälp av mer rutinerade Richard Harfst, PK Taylor, Mark Garfield och Corinna Marlowe.  Om bara resten av produktionen hade hållit kvar denna stämning. James Alexander Chew, Emily Barnett Salter, Kathy Peacock och Kasey Claybourn i Can-Can! Foto: Scott Rylander Istället hänger allt egentligen på dansnumren för att lyfta humöret.  Och som de lyfter oss: Haigh vet verkligen hur man dirigerar sina styrkor och skapar fullständigt överdådiga effekter. I ena stunden förs tankarna till Massines ”Gaîté Parisienne” och i nästa till Balanchines intrikata gruppformationer, eller rentav Gene Kellys ”En amerikan i Paris” – en mycket svår balansgång som Haigh här lyckas med tack vare en närmast målerisk kontroll.  Detta är koreografi av högsta klass, och hans final – väl värd att vänta på – är ett rent fyrverkeri av energi och explosivitet.  Visst, han har en tendens att gå från 0 till 100 på en sekund: det finns stunder då man längtar efter ett lägre tempo, en mer legato-betonad fras, eller helt enkelt bara en stunds tystnad och stillhet – till exempel skulle de storstilade gesterna i det älskande parets pas-de-deux i andra akten kunna vara mer berörande om de byggdes upp lite mer förföriskt.  Hur som helst får ensemblen alla möjligheter att visa upp sina bravurkonster – dussintals hopp för killarna (James Alexander-Chew får en att tappa andan), ständiga överraskningar genom oändligt varierade vinklar, och några riktigt flashiga effekter för tjejerna.  Det är ren njutning. Damjan Mrackovich med Kathy Peacock i Can-Can!. Foto: Scott Rylander Ensemblen har definitivt valts ut för sin förmåga att göra rättvisa åt koreografens krav.  Men detta är en operett och de förväntas även sjunga, och musiken de ska framföra är inte enkel.  Melodiös, javisst, men den ställer stora krav på rösten.  Sanningen är helt enkelt att det här materialet kräver starkare och mer skolade röster.  Endast i körnumren, där de kan förena sina stämmor, låter de ordentligt hemma.  I övrigt, i solonumren, är det ibland oroväckande att upptäcka hur pressade de blir av de musikaliska linjerna, kraven på stöd, utmaningen i att pricka rätt ton och en tydlig artikulation.  Även i denna lilla lokal kämpar vissa med att få rösterna att bära över ackompanjemanget av ett enda instrument (kapellmästaren Rosa Lennox, som själv ofta hamnar i svårigheter vid det lilla pianot som står undantryckt vid scenkanten; hon verkar mer bekväm med klarinetten hon också spelar).  Arrangemangen är gjorda av Richard Baker och han har gjort vad han kunnat för att sammanfoga de disparata delarna i föreställningens musikaliska palett till ett ”partitur” (inklusive flera partier som bygger på förinspelat orkesterljud), men det förblir ändå bara en paradering av ”största hits”: utan något direkt recitativ, ensemblepartier eller scenor, och med en överdriven tilltro till enkel upprepning av refränger, skapar bristen på variation i formen oundvikligen en enformighet som blir förutsägbar och gradvis dränerar showen på energi. Foto: Scott Rylander Detta underlättar inte heller för ensemblen att göra det bästa av situationen.  Nyligen visades i Berlin en banbrytande nytolkning av ”Vita Hästen” som visade hur man kan ta en stor klassisk operett och forma om den till modern underhållning, och – framför allt – så att den passar dagens röster och stilar.  Med en ensemble som denna hade det kanske varit ett klokare och mer konstruktivt grepp.  Istället tvingas Damjan Mrakovich som den romantiske hjälten Christian Bontoux att pressa sin röst till saker den tydligt inte är lämpad för; mot honom gör Kathy Peacocks Jane en insats med god teknik, men hur grymt är det inte att låta henne debutera med Hanna Glawaris svävande melodi ur ”Lustiga änkan-valsen”, ett nummer skrivet för en betydligt mer röstmässigt mogen kvinna.  Och så vidare.  Emily Barnett-Salter bjuder på ett intensivt framträdande som den vulgära Yvette, men musiken tvingar henne att pressa rösten på ett sätt som inte kan kännas bekvämt.  Taylors slitna drag-nummer, Goulue, är en fröjd – på ett charmigt ”Cage aux Folles”-vis – men hennes musik behöver tänkas om.  Jag skulle kunna fortsätta, men poängen torde vara tydlig. Ensemblen i Can-Can! Foto: Scott Rylander Man piggnar till varje gång ett dansnummer dyker upp, men väntan däremellan kan bli lång.  Samtidigt tvingas man lyssna på en hel del ganska stel dialog.  Vissa i ensemblen gör vad de kan för att ge sina karaktärer mer kött på benen, men manuset ger dem inte mycket hjälp.  ”Trelawny” fick ett svalt mottagande vid premiären och vid senare nyuppsättningar har producenter varit noga med att tillsätta en riktigt namnkunnig ensemble med skådespelare som har erfarenheten och skickligheten att överbrygga dess många svagheter.  Snarare än att visa upp denna hårt arbetande ensemble, blir ett manus som detta inte särskilt nådigt mot dem.  Det är underbart att se en så stor grupp dansa de spektakulära numren, och om föreställningen bara kunde ha tagit fasta på den styrkan och byggt mer kring den.  Kostymerna av Penn O’Gara är stiliga och skulle kunna ha klivit direkt ur ett impressionistiskt galleri, men regissören verkar mindre bekväm med denna blandning av finfolk och demi-monde: alltför ofta lämnas de stående, sökande efter riktning utan att alls fylla sina roller.  Dansnumren är mästerligt utförda, men skådespeleriet är som kontrast grovt och oavslutat.  I slutändan handlar teater om relationen mellan dem på scenen och publiken; lyckligtvis verkar en av de kreativa krafterna ha förstått det – hans prestation tjänar dock bara till att belysa bristerna på andra avdelningar. Spelas till 9 mars 2019

BOKA BILJETTER TILL CAN-CAN