RECENSION: Chitty Chitty Bang Bang, West Yorkshire Playhouse ✭✭✭✭✭

Harry Grasby som Jeremy, Lucy Sherman som Jemima och Jon Robyns som Caractacus Potts. Foto: Alastair Muir Chitty Chitty Bang Bang

West Yorkshire Playhouse

10/12/15

5 stjärnor

Köp biljetter I en tid då teatrar över hela landet befinner sig i fullt pantomime-läge, tog West Yorkshire Playhouse en risk och satte upp Chitty Chitty Bang Bang som sin julproduktion. Att döma av kvällens publikreaktion har den satsningen gett utdelning med råge; publiken stod upp och hejade på Chitty och applåderade frenetiskt som om det gällde livet. Det tog trettio år för Chitty Chitty Bang Bang att nå scenen. Den skapades ursprungligen som film 1968 av en oväntad blandning kreatörer som tillsammans skapade en helt oemotståndlig konfekt som har stått emot tidens tand och blivit en favorit för flera generationer, inte minst tack vare dess givna plats i tv-tablån under julen. Det är intressant att notera att det ursprungliga filmmanuset skrevs av Roald Dahl, och det råder ingen tvekan om att Chitty, precis som många av Dahls böcker, är välsignad med en mörk underton som är lika lockande för barn som för vuxna.

Foto: Alastair Muir

I den här aktuella uppsättningen av Chitty (endast den andra stora produktionen någonsin i Storbritannien), har West Yorkshire Playhouse samarbetat med producenterna Music and Lyrics, vilket innebär att detta musikaliska underverk kommer att flyga in på teatrar runt om i Storbritannien under hela 2016.

Den här versionen av Chitty har tagits fram under ledning av den skicklige regissören James Brining. Den enda stora förändringen är återinförandet av den gripande balladen Lovely Lonely Man, som inte fanns med i scenproduktionen från 2002, samt slopandet av Kiddie Widdie Winkies, Barnfångarens nummer som kanske var en aning för kusligt. Palladium-produktionen var en otroligt storskalig och spektakulär uppsättning designad för att fylla den legendariska teatern, men här har Brining styrt en minst lika imponerande produktion, fast med mer intimitet och en stor portion hjärta.

Don Gallagher och Tamsin Carroll som de vulgära Bombhursts. Foto: Alastair Muir

Scenografin av Simon Higlett smälter samman med fantastiska videoprojektioner av Simon Wainwright. De två formgivarna lyckas inte bara skapa Chittys värld i nutid, utan levererar också bilens glansfulla förhistoria som Grand Prix-vinnare innan den förföll. Det visuella förtar inte föreställningen på något sätt; tvärtom triggar det fantasin och öppnar sinnet för större möjligheter.

Stephen Mear har återigen levererat en musikal med sömlöst flöde. Alla de stora numren exploderar på scenen med lätthet. Me Ol’ Bamboo, Toot Sweets och The Bombie Samba (skriven för den ursprungliga scenadaptionen) är glädjefyllda, roliga nummer som smittar av sig och fick publiken att klappa med i ett rus av barndomsnostalgi. Som Caractacus Potts är Jon Robyns i sitt esse. Han växer under showens gång i en prestation som levereras med en glimt i ögat och som berör på djupet. Hushabye Mountain fick både mitt sällskap och mig att snyfta halvvägs in i första akten – ingen lätt bedrift. Robyns är som ett stort barn som släppts lös i en chokladfabrik (vänta, det är en annan musikal), men ni förstår vad jag menar. Det finns inte en minut på scenen där han inte ser ut att njuta, och den glädjen skapade ett band som publiken tog till sig från början till slut.

Amy Griffiths som Truly Scrumptious. Foto: Alastair Muir Robyns får sällskap på scen av Amy Griffiths som en helt lysande Truly Scrumptious. Denna Truly är något mindre Sally Ann Howes och lite mer Keira Knightley – så självständig och fantastisk som man kan tänka sig. Griffiths är strålande i de stora numren, men det är i Lovely Lonely Man och Doll On A Music Box, två av de vackraste balladerna i showen, som hon verkligen kommer till sin rätt.

Ingen Chitty är komplett utan sina skurkar, och den här uppsättningen är välsignad med några av de bästa man kan hitta. Don Gallagher som Baron Bombhurst och Tamsin Carroll som Baronessan Bombhurst spelar paret praktfullt vulgärt. Som en gammaldags vaudeville-duo landar varje gest, textrad och skämt med ett skratt. Det råder ingen tvekan om att duon är precis så vidriga som man kan förvänta sig, men de frossar i att få vara glammiga, bortskämda skurkar och publiken älskar det.

Sam Harrison (Boris) och Scott Paige (Goran) som Vulgarias olycksaliga spioner är en fröjd. Utrustade med några av föreställningens bästa oneliners och en bra låt kallad Act English (skriven för scenversionen), är denna duo sanna komiska sidekicks som ibland nästan hotar att spela ut Baronen och Baronessan. De är förmodligen de mest odugliga och fullkomligt älskvärda spionerna i branschen.

Som Farfar Potts är Andy Hockley underbar i rollen som mannen som ofta gömmer sig från världen genom att ta en tur till Indien (i form av ett härligt udda utedass). Precis som Lionel Jeffries i originalfilmen är Hockleys version av Farfar så bombastisk och fantastisk som man kan önska. Hans medryckande nummer med de vulgariska forskarna, The Roses Of Success, är helt superb.

Stephen Matthews som Barnfångaren. Foto: Alastair Muir

Naturligtvis har Chitty Chitty Bang Bang genom åren skapat den ultimata skräcken för barn genom den underbart ondskefulle och skräckinjagande Barnfångaren. Hans krokiga näsa, balettliknande gång och de där spöklika ögonen gör karaktären till en av de verkliga höjdpunkterna i produktionen. Med hjälp av Wainwrights projektioner kan Stephen Matthews glida in på scenen och gå till attack i en genuint obehaglig tolkning som var ett nöje att se. Barnen runt mig verkade genuint rädda, precis som det ska vara.

Den här uppsättningen av Chitty är verkligen en laginsats. Ewen Cummings bjuder på fina ögonblick som Leksaksmakaren, och den livliga barnkören gör låten Teamwork i andra akten till precis den motor som driver musikalen förbi mållinjen. Det finns också några enastående prestationer från ensemblen, särskilt av Ewan Gillies, Abigail Climer och Perry O’Dea.

Andy Hockley som Farfar Potts och de vulgariska forskarna. Foto: Alastair Muir Men stjärnan i denna produktion är utan tvekan musiken av Robert B. Sherman och Richard M. Sherman. Det finns inte många i världen som aldrig har hört någon av deras fantastiska kompositioner för Disneys filmer, inklusive Mary Poppins och Sängknoppar och kvastskaft bland många andra. Dessa två otroliga talanger skrev över 150 sånger som förekom i fler än 27 filmer och två dussin tv-produktioner. Det är ett enormt musikaliskt arv och Chitty Chitty Bang Bang är välsignad med några av deras vackraste melodier. Det var få i publiken på premiärkvällen som inte sjöng med i titelnumret i slutet av föreställningen, med den typen av leenden som de flesta andra kompositörer skulle göra vad som helst för. Se till att knipa en plats när Chitty kommer till en teater nära dig. Ta med barnen eller gå bara dit och njut av den enorma glädje som strömmar från scenen i vågor. Chitty Chitty Bang Bang kommer att underhålla både unga och gamla under lång tid framöver, och man kan knappast begära mer av en teaterupplevelse. Det råder ingen tvekan om att Chitty Chitty Bang Bang är lika "fantasmagorisk" som någonsin. Missa den inte! Chitty Chitty Bang Bang spelas just nu på West Yorkshire Playhouse innan den går ut på turné.