RECENSION: Sammanfattning av Colchester Fringe

Paul T Davies blickar tillbaka på Colchester Fringe och de föreställningar han hann se.

Förra helgen intogs staden av den andra upplagan av Colchester Fringe. Festivalen var större än premiäråret och bjöd på ett imponerande brett utbud. Jag försökte se så mycket som möjligt från det varierade programmet med internationella artister såväl som nationella och regionala akter – här är mina tankar! THE SENSEMAKER. 5 STJÄRNOR.

Från Schweiz kom den stramaste, mest kontrollerade och tankeväckande föreställningen jag har sett på länge. Det är i grunden en kamp mellan en kvinna och en telefonsvarare; om att sitta i kö, följa instruktioner och den rena frustrationen i att vänta i telefon. Allt framfördes med mimik och läppsynk, och det fick mig att tänka på hur illa sökande behandlas av myndigheter när de försöker ansöka om stöd. Det flerspråkiga inslaget kändes som en vass satir över byråkrati, och när hon var naken kändes det som om hon måttades för ett koncentrationsläger. Briljant balanserad på rätt sida av det frustrerande – det här var Fringe-teater när den är som bäst.

THE LAST KING OF PORN. 3 STJÄRNOR.

Milano-baserade Birbanti tog med sig detta kraftfulla stycke om porrindustrins mörka baksida. Trots den provokativa titeln (som jag tyckte låg föreställningen lite i fatet) och handlingen om en porrakters sista sexmaratonfilm med 100 kvinnor, handlade det om en underklass som försöker överleva i en destruktiv miljö – ”en gång i porren, alltid i porren”. Tyvärr arbetade spellokalen mot framträdandet; med starka italienska brytningar och dålig akustik hörde jag helt enkelt inte vad som sades, och jag var inte ensam om den upplevelsen. Det var synd, för skådespeleriet var hängivet och laddat, och ensemblen brann verkligen för pjäsen och dess ämne.

LIFE IS JUST A BOWL OF CHERRIES. (2 STJÄRNOR)

Mojalet Theatre från San Diego bjöd på en dans- och teaterupplevelse som utforskade kopplingen mellan opera, såpoperor och reklamfilmer. Det fick mig att inse hur lika intrigerna i dessa genrer är – absurda och mytiska – och just den aspekten var mycket underhållande. Jag upplevde dock att verket kändes lite som att det skapats i ett vakuum; artisterna förstod tematiken, men det nådde inte hela vägen fram till publiken och jag saknade ett emotionellt djup. Med detta sagt var clown-inslagen i ”infomercial”-delarna suveräna, med en enastående slutbild som var väl värd att vänta på.

Berättandet är nyckeln till all teater, och det fanns två utmärkta exempel på årets festival. CAPTAIN JAKE AND THE SEARCH FOR THE RED QUEEN (4 STJÄRNOR) var en fantastisk familjeföreställning, briljant berättad och med tre fantastiska unga publikmedlemmar som gladeligen klev upp på scenen för att bli en del av piratgänget! Det var enormt roligt, och det fanns gott om interaktion även för oss vuxna barn. AFTER THAT (4 STJÄRNOR) var en fängslande pjäs som utspelar sig fyrtio år framåt i tiden, i en värld där allt vi älskar och finner glädje i har upphört att existera. En värld där det är bättre att vara vanlig än lycklig, och där alla bär stenar i magen för att hålla sig ”jordade”. Det utvecklades till ett magiskt stycke om konstens kraft och betydelse. Efter pandemin behövde vi verkligen denna upplyftande och rörande påminnelse, starkt framförd av Amanda Kelleher. AN A-Z OF FISH AND CHIPS. (4 STJÄRNOR)

Komedin var välrepresenterad på Fringe, och Jimmy Judges informativa föredrag gav oss historien bakom en brittisk nationalrätt. Proppat med fakta (varav många nog inte skulle klara en faktagranskning), klipp från hans kommande musikal om kärlekshistorien mellan fisken och pommes fritesen, samt härlig publikinteraktion. Jimmy är en mycket sympatisk underhållare. Snarare än en Ted Talk var det här en äkta ”Cod Talk”!

BOUNCE OCH OUT OF THE DARKNESS (4 STJÄRNOR)

Det lokala kompaniet Radio Vision återvände till Fringe med sin unika stil av audiovisuella pjäser med manus i hand, briljant iscensatta. Den första pjäsen, Bounce, fokuserade på två kvinnor på ett tak – en som protesterar genom ett bungyjump och en som vill avsluta sitt liv. Deras helt olika personligheter, vackert porträtterade av Sadie Orlando och Josephine Carter, leder till samarbete och läkning. Clare Shaws manus är packat med teman som miljöförstöring, demonstrationsrätt och mental hälsa – kanske lite väl många teman för en kort pjäs då den stundtals kändes något didaktisk, men storyn var stark och tillfredsställande.

Det andra stycket, Out of The Darkness av Griff Scott, krossade mig. Den spelades på årsdagen för Aberfan-katastrofen och talade direkt till min walesiska själ. Tonen var respektfull och vacker när den skildrade efterspelet och de fruktansvärda händelserna den 21 oktober 1966. Ensemblen var utmärkt, och detta var en djupt rörande upplevelse som skulle vinna på att få spelas i sitt hemland. LGBTQ+-teater fanns också representerat, och jag var glad att jag hann se JUNO AND THE JETPACKS (3 STJÄRNOR) – en slags ”gig-teater” där vi följer Junos försök att skriva nästa hitsingel efter ett uppbrott. Jag tyckte kanske inte att de dramatiska insatserna var tillräckligt höga då uppbrottet verkade ganska odramatiskt, men styrkan låg i Lynsey Woods suveräna låtar och framträdande. Det var ett enastående svar till de som inte förstår bisexualitet, en riktig röst för solidaritet! Oerhört underhållande var också PAPER DOLLS (4 STJÄRNOR), en utforskning av drag och vad det innebär att vara en drag-artist. Den utmanade idealen kring den ”perfekta” kvinnan och visade på styrkan i en drag-persona. Skapad och framförd av Dan Deller-Thompson och Lisa Warnock, tillsammans med sina drag-alter egon Tracey Paper och Suga Paper, var detta både underhållande och tänkvärt. Deras läppsynk var så bra att jag svär att perukerna darrade i takt med läpparna! Den hemvävda känslan var pjäsens styrka; den kom från en personlig plats och var en underbar hyllning till självidentitet.

Läs även Colchester blir festivalstad: Colchester Fringe 2022