RECENSION: Constellations, Samuel J Friedman Theatre ✭✭✭✭✭

Foto: Joan Marcus Constellations

The Samuel J. Friedman Theatre

15 januari 2015

5 stjärnor

Låt oss börja med ballongerna. Det hänger mängder av dem ovanför det blanka obsidiansvarta golvet, som i sin tur hyser en rektangulär plattform, även den blank och svart. Detta är Tom Scutts scenografi för Nick Paynes extraordinära pjäs, Constellations, som just nu spelas på Samuel J. Friedman Theatre på Broadway i Royal Courts uppsättning, regisserad av Michael Longhurst.

Det är främst vita, eller kanske benvita, ballonger. Massor av dem. Varför då?

Allteftersom pjäsen fortskrider refereras det till en situation där en döende patient var omgiven av ballonger, så det måste vara en tydlig referenspunkt. När det ögonblicket väl kommer ger det en slags ”Eureka!”-upplevelse i efterhand. Och på ett sätt symboliserar ballongerna från och med då dödens ständiga närvaro.

Men det är inte bara det. På ett förenklat sätt börjar ballonger som platta, tvådimensionella föremål. Det är först när de blåses upp som de blir tredimensionella. Och varje uppblåst ballong är inte exakt likadan som någon annan, såvida inte mängden luft inuti är på pricken densamma. Man kan titta på de här ballongerna och tro att de är likadana, men de är i grunden olika.

Scutts scenografi ger alltså en visuell representation av de vetenskapliga principer som Payne försöker undersöka och förklara i Constellations. Centralt för berättelsen är teorin om att varje ögonblick där man har valt att göra något – likväl som varje ögonblick där inget val gjorts eller ett beslut tagits att inte göra något – existerar samtidigt i en uppsättning parallella universum: ett multiversum av oändlig variation.

Precis som kaosteorin ligger till grund för Stoppards mästerverk Arcadia, så utgör multiversumteorin fundamentet för Paynes Constellations. Men man behöver inte förstå teorin innan man ser pjäsen för att kunna njuta av den; Paynes manus är finkänsligt, fyllt av ärlighet och hjärta, och visar sig vara en fängslande och spännande teaterupplevelse.

Det är osannolikt att du någonsin sett en pjäs som liknar denna. Den är bländande på precis alla sätt.

Ensemblen på två personer kartlägger de möjliga relationerna i multiversumet mellan två människor, Roland och Marianne. Vi ser dem mötas, gå på dejt, bli ihop, vara otrogna mot varandra, separera, återförenas, gifta sig och sedan möta dödligheten öga mot öga. Även om detta är beståndsdelarna i historien, täcks varje del flera gånger och på flera sätt, i takt med att multiversumets myriader av möjligheter utforskas.

Skådespelarna upprepar alltså i stort sett samma repliker scen efter scen, men med olika betoning eller avsikt, eller som något olika versioner av samma karaktärer. Detta skulle kunna bli tröttsamt och repetitivt, men inte i Longhursts magnifika uppsättning.

Skådespeleriet är av högsta klass. Varje ord, varje paus, varje gest – allt är exakt kalibrerat och genomtänkt för att säkerställa maximalt intresse och ett genuint engagemang i de många disparata liven hos dessa två fängslande karaktärer. När grunden har lagts i de tidiga scenerna är Paynes verk fritt att utforska de många sätt som denna relation skulle kunna utvecklas på, vilka alla kan leda till det slutgiltiga slutet, eller åtminstone ett av dem.

Längs vägen bjuds vi på mycket komiska scener, scener fulla av missförstånd och ilska, scener av smärtsam ärlighet och brutal realism – en väv av erfarenheter som tillsammans ger en rik och komplex bild av två sammanflätade liv.

Jake Gyllenhaal visar sig vara helt perfekt som den alldagliga biodlaren Roland. Hans engelska accent är klockren, likaså hans känsla för det vardagliga hos denna milda, kärleksfulla man som kommer att avguda – och behöva – Marianne. Varje version av varje upprepad scen är annorlunda i Gyllenhaals händer, och han tillåter skickligt publiken att följa de skimrande förändringarna i varje version av det liv vi ser.

Han förmedlar tafatthet lika övertygande som han ger utlopp för uppdämd frustration och den djupa sanningen i sin kärlek. Det är en fantastisk, tekniskt sett häpnadsväckande prestation – lika fängslande som hjärtskärande.

Ruth Wilson är minst lika underbar och tekniskt rörlig i rollen som den originella forskaren som blir Rolands stora kärlek. Wilson tillför en kaxig humor till stycket som är mycket välkommen, särskilt när den skär igenom den lite mer städade fasaden hos Gyllenhaals jordnära Roland. Hon är väldigt, väldigt rolig, men också skör, sträng och orättvis – vad än situationen kräver så levererar Wilson.

Och ibland är valen oväntade, och därmed desto mer givande. Särskilt imponerande var hur båda skådespelarna hanterade de scener där Roland friar till Marianne – spännvidden som visades upp i dessa få scener var sannerligen andlös, och man ska ha ett hjärta av sten för att inte smälta vid något tillfälle under den sekvensen.

Vissa delar av pjäsen är mycket mörka, men både Gyllenhaal och Wilson ser till att deras karaktärers mänsklighet och realism dämpar udden i det mörka. Det är helt enkelt underbart att se ett så begåvat, kreativt och resonant skådespeleri.

Allt i produktionen klaffar. Lee Currans ljusdesign är oklanderlig och förstärker känslan av multiversum på ett expertmässigt sätt. Simon Slaters musik är stämningsfull och driver dramats puls framåt.

Vem kunde ana att en pjäs med så djupa rötter i vetenskapliga principer, och som konfronterar dödens obarmhärtiga närhet med en sådan rå och skarpsynt uppriktighet, också skulle kunna vara glädjefylld och djupt livsbejakande? Nick Payne visste. Som i mitt tycke, med Constellations, har överträffat självaste Stoppard. En rejäl bedrift.

En perfekt uppvisning i teatralisk genialitet. Trollbindande.

Besök webbplatsen för Constellations för mer information om pjäsen.

http://youtu.be/Xp5dvDj6hj0