RECENSION: Constellations, Trafalgar Studios ✭✭✭✭✭

Joe Armstrong som Roland och Louise Brealey som Marianne. Foto: Helen Maybanks Constellations

Trafalgar Studios 1

14 juli 2015

5 stjärnor

Köp biljetter Jag närmade mig Constellations med viss tvekan. Jag hade läst min kollegas femstjärniga recension av pjäsen på Broadway med Jake Gyllenhaal och Ruth Wilson. En fascinerande text som fick mig att undra hur en pjäs överhuvudtaget kunde få så översvallande beröm av en svårflirtad kritiker.

Jag var på plats tidigt och läste programbladets kommentarer av professor Michael Duff, och undrade om det verkligen var samma föreställning jag skulle se. Hans obegripliga förklaring av parallella universum gjorde mig helt ställd och jag började tvivla på om jag ens skulle förstå vad som hände på scen. Mina farhågor visade sig vara helt obefogade.

Constellations är en 75 minuter lång teaterjuvel. Det är en pjäs om saker som händer, kan hända och skulle kunna hända – precis som livet självt. På samma sätt som filmen Sliding Doors utforskar "om/utifall-pusslet" – vad som sker om man svänger vänster istället för höger – tittar Constellations på en relation så som den existerar i flera parallella verkligheter. De som gillar serier som Stargate eller Star Trek kommer att uppskatta denna betydligt mer jordnära och mänskliga version av de teman man ofta ser i kvalitativ sci-fi.

Joe Armstrong (Roland) och Louise Brearley (Marianne) gör häpnadsväckande rollprestationer som är djupt berörande och bitvis väldigt roliga. Den rena tekniska skicklighet som krävs för att hålla liv i dessa karaktärer genom olika verkligheter – med alla subtila nyanser och tvära kast på bara ett par sekunder – är otrolig. Enbart deras skådespeleri hade räckt för att ge föreställningen fem stjärnor.

Efter att ha sett Nick Paynes manus inser man hur mycket produktionen hänger på hantverket hos inte bara skådespelarna, utan även hos regissören Michael Longhurst, scenografen Tom Scutt och ljusdesignern Lee Curran. Tillsammans med Armstrong och Brearley skapar de en extraordinär teaterupplevelse. Det svarta, hexagonmönstrade golvet och drömska ballonger som svävar i taket skapar en atmosfär som perfekt matchar Paynes text.

Eftersom Constellations inte följer en traditionell röd tråd varierar scenerna i längd från bara några sekunder till flera minuter. Men oavsett universum så hittar dessa två karaktärer varandra, gång på gång.

Det är svårt att toppa Stephens kommentarer om pjäsen i hans tidigare recension, så jag ska inte ens försöka. Det enda jag kan säga är: ta chansen nu när tillfället ges och bege dig till Trafalgar Studios för att se Constellations medan du kan.

Constellations spelas på Trafalgar Studios fram till den 1 augusti 2015