RECENSION: Dear England, National Theatre London ✭✭✭

Paul T Davies recenserar James Grahams pjäs Dear England som nu spelas på National Theatre.

Joseph Fiennes (Gareth Southgate) och ensemblen i Dear England. Foto: Marc Brenner Dear England.

National Theatre

20 juni 2023

3 stjärnor

Boka biljetter

Full transparens – jag är walesare och har inget intresse för fotboll. Så, skulle en pjäs om Gareth Southgate och hans lågmälda förnyelse av det engelska landslaget kunna underhålla och engagera mig? Svaret är ja, eftersom den är fantastiskt iscensatt med många vackra ögonblick från sportens värld, och Rupert Goolds elektriska regi fyller den enorma Olivier-salongen med energi. Es Devlins design är ännu en triumf: en neonoval som för tankarna till stora arenor som projicerar mängder av information för oss som inte har koll på matcher och resultat, allt med en smidig känsla av omklädningsrum. Bäst av allt är fysikaliteten, med utmärkt koreografi av Ellen Kane och Hannes Langolf, där matcherna väcks till liv i en testosteronstinn atmosfär. Men James Grahams pjäs handlar inte bara om fotboll, den handlar om nationens tillstånd, och här blir kopplingarna mellan sport och politik lite tunna – på det stora hela saknar pjäsen ett riktigt djup.

Will Close, Ebenezer Gyau och Kel Matsena. Foto: Marc Brenner

I centrum står Joseph Fiennes kusligt porträttlika förvandling till Gareth Southgate. Han fångar mannens alla manér och övertygelser, och man lämnar salongen med stor respekt för honom. Southgate plågas fortfarande av sin missade straff under EM 96 och kämpar för att ta sig ur dess skugga, stöttad av lagpsykologen Pippa Grange, spelad med stor pondus av Gina McKee. Det hela skrapar dock bara på ytan och vi får aldrig en djupare känsla för hans trauma; pjäsen tenderar snarare att dröja kvar lite för länge vid coachningsmetoderna, att laget uppmuntras att skriva dagbok och så vidare.

Joseph Fiennes som Gareth Southgate. Foto: Marc Brenner. Will Close stjäl showen som Harry Kane (vars röst till och med jag känner igen från Radio 4:s Dead Ringers), hysteriskt rolig i varje scen, men visar också mannens sårbarhet i den andra akten. Det är faktiskt i andra akten som pjäsen börjar bli riktigt intressant när den tar upp rasism och det förkastliga beteendet hos vissa så kallade fans. Samtidigt ger de karikatyriska porträtten av de senaste premiärministrarna en känsla av satirprogrammet Spitting Image, och jag är inte säker på att nationens öde är så tätt sammankopplat med landslaget, även om Southgate tillsattes samma år som Brexit-omröstningen. Det är också anmärkningsvärt att varje utlänning i pjäsen är en stereotyp.

Will Close som unge Gareth Southgate. Foto: Marc Brenner. Pjäsen går djupt in på övertid och skulle må bra av en del beskärning. Den saknar den politiska udden som fanns i Grahams tidigare verk som Labour of Love och Ink, och frågan om vad det faktiskt innebär att vara engelsk blir aldrig helt besvarad. Pjäsen fungerar som bäst när Graham har roligt i sitt skrivande; skämten sitter och det finns en genuin spänning i straffläggningarna! Det är en underhållande, vackert iscensatt kväll, och om den lockar en ännu mer varierad publik till teatern har den gjort sitt jobb väl.

Spelas till och med 11 augusti 2023 på National Theatre