RECENSION: Di and Viv and Rose, Vaudeville Theatre ✭✭✭✭

Foto: Johan Persson Di and Viv and Rose

Vaudeville Theatre

26 januari 2015

4 stjärnor

I första akten köper den sprudlande Rose tre stora gula skålar för nästan ingenting. Hon kommer hem till huset hon delar med sina studentkompisar, Di och Viv, och packar stolt upp dem. Men redan när hon ställer dem på bänken inser hon att de är defekta – de kan inte stå stadigt. De vacklar omkring, helt tomma. Men den fiffiga Viv sätter lite häftmassa under varje botten för att stabilisera dem, och den tuffa Di fyller dem med cider. Med hjälp av de tre vännerna görs dessa opraktiska, tomma kärl användbara. Senare i andra akten, åratal efter att trion slutat vara sambos, blir de fåniga, gungande skålarna en gripande symbol för den där tiden för länge sedan då de tre vännerna bodde ihop och livet var enklare.

I själva verket representerar de gula skålarna givetvis kvinnorna själva. När vi först möter dem är ingen av dem riktigt hel; de fungerar inte fullt ut som människor och är ganska, om än inte helt, tomma. Men med hjälp av de andra två blir var och en starkare, stadigare och mer rustad för livet. De möter sina brister, ser dem rätas till av sina vänner och går vidare – produktiva och för det mesta hoppfulla, levandes fylliga om än oväntade eller kaotiska liv.

Di and Viv and Rose, en pjäs skriven av en kvinna (Amelia Bullimore), regisserad (skickligt och med stor energi) av en kvinna (Anna Mackmin), koreograferad av en kvinna (Scarlett Mackmin) och med tre kvinnor i huvudrollerna (Samantha Spiro, Tamsin Outhwaite och Jenna Russell), spelas nu på Vaudeville Theatre. Närvaron av så många kvinnliga kreatörer i en och samma West End-produktion är i sig en anledning att fira, men Di and Viv and Rose förtjänar hyllningar av många fler skäl. Bullimore iakttar sina karaktärer med skärpa och, som alla bra dramatiker som skildrar det vardagliga och personliga, skalar hon av trions olika lager bit för bit, inte nödvändigtvis linjärt, för att blottlägga deras innersta kärna. Det här är inte en pjäs för enbart kvinnor, men det är en pjäs om kvinnor. Men framför allt är det en pjäs om vänskap; den långa, uthålliga sorten.

Det är roligt, bitvis rentav tramsigt, fullproppat med hjärta och sammanvävt med trådar av sorg, tragedi och den sortens konfrontativa gräl som bara riktiga vänner kan ha. Bullimores dialog är rapp och slagfärdig; världar och samhällsklasser krockar i den krigszon som högre utbildning kan utgöra när olikheter avslöjas, debatteras och accepteras. Varje del av trion känns fräsch, skarp och högst verklig. Känslan av hur vänskapen utvecklas över decennier skildras med gnistrande detaljrikedom.

Det är osannolikt att det kommer en bättre uppsättning av den här pjäsen; de tre stjärnorna är perfekt rollsatta och var och en får sin karaktär att lyfta på ett sätt som sträcker sig långt bortom manuskriptet.

Russell är nyckeln i trion som den översprudlande, manshungriga och befriande irriterande Rose. Hon fångar perfekt de ihärdiga dragen hos Rose, som utgör grunden för hennes matlagningsgalna, nyfikna och promiskuösa studentpersona som försöker fly från sin familj. Det är omöjligt att inte se henne som den där eviga tjejkompisen – lite fin i kanten, lojal och enfaldigt uppriktig. Trots sina brister är hon oemotståndlig. Russell strålar av glädje – det kommer dröja länge innan jag glömmer bilden av henne när hon ligger på rygg i en soffa och svalkar sitt överarbetade underliv med en bordsfläkt.

Outhwaite är i strålande form som den arketypiska sportiga lesbiska kvinnan, vars mamma skickar kakor och omsorgspaket men inte vet att dottern är homosexuell. Hon är rakryggad och lugn, och när hennes värld rasar samman är smärtan tydlig, sårig och känsligt förmedlad. Hennes begravningstal i andra akten är särskilt bra, kvällens absoluta höjdpunkt. Oerhört sorgligt men aldrig sentimentalt; Outhwaite visar skickligt och övertygande vad det innebär att ha förlorat en livslång vän.

Spiro är syrlig, taggig, intellektuell och reserverad; den drivna men djupt ensamma själen som finner tröst och trygghet hos sina osannolika vänner i kollektivet. Hennes hår och kostymer är fantastiska (skickligt arbete av Paul Wills) och hon ger den svåraste karaktären av de tre både insikt och förståelse. Hennes slutscen med Outhwaite är verkligt kraftfull.

Två, kanske tre gånger vänder pjäsens tonläge på en femöring, men det känns aldrig konstlat – både författare och skådespelare nyttjar varje vändning fullt ut. Dessa tre begåvade aktriser hanterar enkelt de tunga teman som präglar andra akten. Första akten fokuserar mer på möjligheter och potential – den andra handlar om konsekvenser och förfall.

Första akten är medvetet upplagd för att vara roligare och lyckas till stor del med det. Den andra akten är visserligen mörkare men fortfarande humoristisk – samtidigt är den utmanande och hjärtslitande. Det finns en hel del osammanhängande tragedi, särskilt i andra akten, och en del av det som sker där tycks inte helt stämma överens med de karaktärsdrag som så omsorgsfullt byggts upp i den första. Men å andra sidan är livet inkonsekvent och orättvist, och Bullimores pjäs och karaktärer speglar den sanningen.

Det finns ett extraordinärt avsnitt i andra akten där Spiro skrattar okontrollerat under lång tid. Till slut får hon även Outhwaite att skratta – eftersom karaktärerna är så väl etablerade blir det där andlösa, ohejdbara och löjeväckande skrattet smittsamt och begripligt. I mindre begåvade händer hade den här scenen kunnat falla platt och blivit närmast plågsam att se. Men dessa tre skådespelerskor har så framgångsrikt fått oss att förstå dessa tre vilt skilda men sammanflätade liv att det vibrerar av ärlighet. Få människor har aldrig varit i en liknande situation; ännu färre skulle kunna ro i land det Spiro lyckas med här.

Paul Wills scenografi är som bäst när den skildrar huset som trion delade; scenerna från New York och tågstationen är mindre lyckade. Det har också gått förlorat en del intimitet i flytten från Hampstead Theatre, där en tidigare version av pjäsen gjorde succé 2013.

Det är en sällsynt glädje att se tre skådespelerskor arbeta så vackert ihop, och deras mänsklighet och humor ser till att intresset aldrig svalnar och att leenden (skadeglada eller vemodiga) aldrig är långt borta. Att rollsätta skådespelerskor som är tydligt äldre än karaktärerna i första akten känns märkligt först, men beslutet är helt rätt – och det är intressant att se vilken effekt detta får på pjäsen i takt med att den fortskrider. På något sätt är bilden av karaktärerna som de var "då" alltid närvarande, även i "nu"-scenerna, och vi påminns ständigt om att vårt nuvarande jag är en produkt av vårt förflutna. Vi är vad vi kommer att bli.

Och våra sanna vänner kommer alltid att finnas vid vår sida. Oavsett vad.

BOKA BILJETTER NU TILL DI AND VIV AND ROSE