RECENSION: Duncton Wood, Union Theatre ✭✭✭✭

Duncton Wood. Foto: Darren Bell Duncton Wood

Union Theatre

30 maj 2015

4 stjärnor

När det först tillkännagavs att det skulle bli en musikalversion av Duncton Wood fylldes jag av en viss bävan. William Horwoods fantastiska och underbart märkliga bok från 1980 om mullvadars liv, kärlek och strider i ett tunnelsystem – där deras uråldriga traditioner och religion hotas av den tyranniske ledaren Mandrake – är en sann klassiker. Men det handlar trots allt om mullvadar. Mullvadar som pratar, slåss, tillber och parar sig. Det är en komplex berättelse om tro, kärlek och makt som förlitar sig på läsarens fantasi för att de mest fantastiska inslagen ska kunna tas på allvar.

Hur skulle detta kunna iscensättas? I samma stil som Cats, med figursydd lycra, fuskpäls och stora peruker? Eller som Lejonkungen, med människor som delvisa dockförare? Skulle det bli hela, luddiga djurdräkter? Hur gestaltar man nakna mullvadar på ett övertygande sätt (de bär inga kläder i böckerna, till skillnad från karaktärerna i Det susar i säven) utan att publiken brister ut i skratt?

Svaret ligger, som det så ofta gör, i ett kreativt tänkande utanför boxen. Union Theatre har förvandlats till en mörk och ödesmättad plats, där glimtar av grönska och känslan av en lummig skog skapas genom enkla tyger och hängande material. Ljussättningen är exceptionell och skapar allt från totalt mörker till mer subtila skuggspel. Redan från start etableras en tydlig känsla av något främmande, och under föreställningens gång drar spelstilen och presentationen tankarna till druidiska och hedniska ritualer.

Inga försök görs att dölja skådespelarnas mänsklighet; i stället skapas och upprätthålls bilden av mullvadarna genom fantasifull koreografi, stiliserade rörelser och specifika, sensuella detaljer – som när två mullvadar sniffar på varandra i romantiskt eller undersökande syfte, vilket känns helt trovärdigt. Den eklektiska kostymen bidrar till helhetsintrycket. Publiken transporteras snabbt till Duncton Woods farliga och obekanta territorium, och under kvällen jag var där skrattade ingen åt fel saker. Spänningen är tät rakt igenom och publiken sitter som fängslad när denna fascinerande och närmast utomjordiska saga berättas.

Detta är Michael Strassens rikt detaljerade, briljant rollsatta och kärleksfullt iscensatta urpremiär av Duncton Wood (musik och text av Mark Carroll, manus av James Peries, baserat på Horwoods bok). Strassen har förstklassig support från hela sitt kreativa team: Josh Sood som kapellmästare, Jean Gray som scenograf, Tim Deiling som ljusdesigner, arrangemang av Michael England och röstarrangemang av David Steadman. Samtliga gör ett föredömligt jobb med att förverkliga Strassens vision.

Carrolls musik och sångtexter känns som en helt nödvändig del av upplevelsen. Det här är inte ett fall där man bara klistrat på musik på en historia, utan musiken är integrerad och förstärker både karaktärer och händelseförlopp. Här finns vackra ballader och kraftfulla hymner som sjungs med enorm energi av hela ensemblen. Partituret är pastoralt och hypnotiskt, på samma gång mjukt och överraskande. Tillsammans med de jordnära och kärnfulla texterna blir effekten rustik, hednisk och eterisk. Sood leder musiken med säker hand så att harmoniernas och melodiernas glans verkligen skiner igenom, med fint stöd från bandet.

Ensemblen på 16 personer är enastående och porträtterar – med endast en liten reservation – Duncton Woods mullvadar på ett superbt och övertygande sätt. Det bjuds på flera lysande prestationer.

Oli Reynolds (Cairn) och James Sinclair (Stonecrop) är exceptionella som bröderna som bråkar och kivs som syskon gör, men som är djupt hängivna och beskyddande mot varandra. Känslan av broderlig gemenskap är anmärkningsvärd. Reynolds Cairn är den karaktär som fungerar allra bäst, och hans lågmälta romans med Amelia-Rose Morgans Rebecca är rörande och känsligt gestaltad. Deras fina duetter, "I Wonder" och "Moonshine", är perfekt avvägda och vackert sjungna, vilket gör tragedin som drabbar dem än mer gripande.

Morgans Rebecca är en komplex karaktär: dotter till en tyrann, instinktivt traditionell, öppen för kärlek, brutalt behandlad av sin far, men också en helare och en passionerad partner. Morgan väver samman dessa drag till en helhet. På samma sätt presenterar Josh Little komplexiteten hos Bracken, på många sätt historiens hjälte, med en rå och ren styrka. Littles prestation är intensiv och fysisk, men han vågar också visa Brackens osäkerhet, inre kval och moraliska övertygelse. Little har en ren och fyllig röst, och även om den ligger något högre än vad som kanske är optimalt för vissa av de lägre partierna, är han en fröjd att både se och höra. Hans solonummer i första akten, "Too Much Time", är en riktig höjdpunkt, likaså duetten med Rebecca i andra akten, "Maybe I’m Wrong".

Trevor Jones gör ett utmärkt jobb i dubbelrollerna som Hulver och Boswell. Han är anmärkningsvärt skicklig på att skilja karaktärerna åt; när han dyker upp som Boswell är han nästan oigenkännlig, trots att han varken har smink eller attribut till hjälp. Han agerar helt enkelt väldigt bra – dessutom har han en smidig baryton och utmärkt diktion. Anthony Cables hotfulla Mandrake är övertygande och även han besitter en utmärkt röst.

Den varma och moderliga helaren Rose spelas med stor finess och perfekt fingertoppskänsla av Anna Stolli. På ett anspråkslöst sätt får hon de magiska aspekterna i handlingen att framstå som helt trovärdiga. Stolli har också en ljuvlig röst och står för ett av kvällens mest rörande ögonblick.

Vi ser stabila insatser från Robert Dalton (Burhead), Rachel Flynn (Caron) och Sinead O’Callaghan (Rue), och i den talangfulla ensemblen märks särskilt Nadia Eide, Myles Hart och Hugo Joss Catton.

Pjäsens främsta skurk är inte den ondskefulle Mandrake. Den äran går istället till Rune, den sluge och manipulerande karaktären som värderar sin egen makt högre än allt annat. Thomas Thoroe ser slående ut som Rune och antar en perfekt machiavellisk persona. Han bemästrar de vokala kraven utan problem och hans varma röst klingar vackert i rummet, men hans leverans av dialogen är bitvis lite för ”camp” för att vara så obehaglig som den borde vara.

Min enda reservation gäller hur texten hanterar de underliggande konflikterna. Det råder ingen tvekan om att det hade behövts en tydligare förklaring av de olika mullvadsstammarna, stenreligionen och Mandrakes väg till makten. Koncepten är så pass särpräglade att inte ens en bekantskap med romanen nödvändigtvis räcker till. Med det sagt, om man verkligen koncentrerar sig och lyssnar noga på texten, så utkristalliseras den värld Strassen skapat till slut.

Detta är ett komplext, detaljrikt och skickligt hantverk. Strassen har samlat en fantastisk ensemble och har med ett starkt kreativt team och små medel skapat en helt trovärdig, magisk och bitvis skrämmande värld. Hans Duncton Wood är vacker, lysande och förförisk.

Detta är en av de bästa uppsättningarna av en ny musikal som Union Theatre har bjudit på under senare år.

Duncton Wood spelas på Union Theatre till och med den 20 juni 2015