RECENSION: Echoes, Arcola Theatre ✭✭✭✭

Foto: Rosalind Furlong Echoes

Arcola Theatre

17 november 2015

4 stjärnor

Det finns ytterst begränsad tid att se denna fantastiska pjäs. Den nuvarande spelperioden på Arcola Theatre tar slut den 21 november, och det här är en föreställning man verkligen inte bör missa. Pjäsen hyllades stort vid sin världspremiär på Edinburgh Fringe Festival tidigare i år, där den bland annat tilldelades Spirit of the Fringe Award. Spelperioden på Arcola Theatre i Dalston Junction markerar Londonpremiären; salongen var helt utsåld under gårdagens föreställning och lär förbli så under resten av speltiden.

Echoes är en succé av många anledningar, men i grunden handlar det om det otroligt starka berättandet. Faktum är att två historier löper parallellt, och trots att det skiljer 175 år mellan dem och de berättas av två olika skådespelare, finns en så djup och meningsfull symbios mellan dem att det som kunnat bli en fragmenterad upplevelse istället bildar en vacker helhet.

Självklart ska Henry Naylor ha en stor del av äran för detta. Han har en imponerande meritlista, däribland sin första renodlade pjäs The Collector från 2014, samt omfattande erfarenhet av att skriva för TV och radio. Han var även huvudförfattare för Spitting Image. Naylors fingertoppskänsla som satiriker används till stor effekt i både The Collector och Echoes, och han har en sällsynt förmåga att måla bilder med ord. Vissa bilder dröjer sig kvar länge – till exempel beskrivningen av en löjtnant som håller ett ruttet, larvfyllt fikon i handen och klämmer åt tills det brister.

Naylor har även samregisserat denna uppsättning tillsammans med Emma Butler. Deras gemensamma regi lyfter mästerligt fram de symbiotiska beröringspunkterna, likaså gör den estetiska utformningen. Scenen är bar sånär som på en bänk och en pall; enkelt, svart och avskalat. Två skådespelare, en kvinna för varje berättelse; en klädd i svart och en i vitt, båda i klänningar typiska för sin tid och plats. De två rör sig över scenen och levererar sina berättelser från olika vinklar, men möts sällan på samma punkt. Särskilt vackert var ögonblicket då båda satt på bänken – de befann sig i samma rum och i samma position, men var ändå världar ifrån varandra.

Foto: Rosalind Furlong

En annan faktor bakom uppsättningens framgång är den höga kvaliteten på skådespeleriet. Deras förmåga att berätta en historia håller publiken trollbunden och helt engagerad från början till slut.

Pjäsen inleds med berättelsen om Tillie, spelad av Felicity Houlbrooke. Tillie kommer från Ipswich och seglar till kolonin Indien för att finna en make hellre än att förbli ogift i sin hemstad. Hon bär på ideal om att göra sin plikt för kung och fosterland, ideal som sakta men säkert slås i spillror av både hennes makes och kolonialmaktens agerande. Houlbrooke gestaltar alla karaktärer i sin berättelse med tydlig definition och ger liv åt både sin tids värderingar och de människor hon möter.

Parallellhistorien handlar om Samira och berättas av Filipa Braganca. Samiras historia utspelar sig i nutid och känns modern på alla sätt. Den kastar ljus över känsliga dagsaktuella ämnen rörande konflikter i Mellanöstern och unga muslimers engagemang världen över. Samira känner sig manad att resa för att personligen engagera sig i kalifatet och göra sin plikt enligt sin tro. Precis som i historien om Tillie blir Samira desillusionerad av både sin make och behandlingen av andra inom kalifatet. Bragancas prestation gör historien djupt trovärdig. Hon och hennes motspelare Houlbrooke är en perfekt matchad duo.

Detta är en mycket imponerande pjäs med målande ord och ett fängslande berättande.

Echoes spelas på Arcola Theatre till och med den 21 november 2015.