RECENSION: Europe, Donmar Warehouse ✭

Julian Eaves recenserar David Greigs pjäs Europe som just nu spelas på Donmar Warehouse i London.

Theo Barlem Biggs (Horse) och Billy Howle (Berlin) i Europe. Foto: Marc Brenner Europe

Donmar Warehouse

28 juni 2019

1 stjärna

Boka biljetter

Jag förstår inte vem som fick idén att damma av denna 25 år gamla pjäs av David Greig. För inte så länge sedan förundrades vi över briljansen i hans drama 'The Events'. Vem vill då bli påmind om ett så pass mycket svagare verk?

Skenbart handlar pjäsen om livet på en järnvägsstation vid gränsen, nånstans i den post-kalla kriget-kontinent som gett pjäsen dess namn. Men i själva verket känns det mindre som en pjäs och mer som en samling skrivövningar, där varje scen tar oss in i en ny 'inflytandesfär': vi bjuds på scener 'inspirerade' av allt från Brecht och John Osborne till Tjechov och Pinter. Troligtvis är detta helt oavsiktligt från författarens sida, en författare som jag – fram till nu – har hyser största respekt för. Likväl är det stört omöjligt att knyta samman handlingen eller dialogen i en del av föreställningen med en annan för att skapa någon form av sammanhang.

För att försöka överbrygga detta förblir texten envetet torftig, med tunt tecknade karaktärer som förlitar sig på klichéer och formelartade samtal för att ta sig igenom sida efter sida av dialog som nästan uteslutande består av förklarande snarare än visande. Michael Longhurst, Donmars nya konstnärliga ledare, har fått det otacksamma jobbet att försöka ge substans åt detta ytliga babbel, men det är en rejäl uppförsbacke. Man är hela tiden medveten om de ansträngningar det kreativa teamet gör för att ge stycket någon form av sceniskt liv, men lika medveten om manuset vägran att svara på behandlingen. Det är inte heller något kort verk: vi bjuds på en paus, och det hela drar ut på tiden ordentligt.

Faye Marsay (Adele) och Natalia Tena (Katia) i Europe. Foto: Marc Brenner

Scenografen Chloe Lamford verkar lika vilsen inför materialet. Nedervåningen består av en realistisk kopia av en stationsplan, men ovanför denna tronar ett helt annat panorama prytt med en miniatyrby, vilket osökt för tankarna till dvärgarnas mini-Stonehenge i 'This Is Spinal Tap'. Varför? Ett par vagnar rullas in och ut, vilket ger lite välkommet liv åt denna annars statiska tillställning – jag önskar att hela konceptet hade haft samma energi. Tom Vissers ljussättning är skicklig och han använder en imponerande ljusrigg för att skapa magi; om man bara tittade på föreställningen utan att förstå ett ord engelska skulle man nog njuta betydligt mer. Ian Dickinsons ljuddesign för Autograph förstärker nostalgiskt pjäsens likheter med gamla tågdramer; det känns nästan som om Arthur Ridleys 'The Ghost Train' körts genom Samuel Becketts köttkvarn för att sedan trampas på upprepade gånger av Sarah Kane. Simon Slaters filmmusik är stämningsfull, men syftet undgår mig, särskilt när ensemblen vid ett par tillfällen brister ut i en agitprop-sång i Hans Eisler-stil som inte har något alls med det som följer att göra.

Ensemblen i Europe på Donmar Warehouse. Foto: Marc Brenner

Till pjäsens försvar måste jag nämna att vissa faktiskt tycks uppskatta den. Kanske beror det på skådespelarnas insatser? Jag greppar efter halmstrån här. Billy Howle, som vi alla (som trogna streamare) känner igen som det kokainsniffande stroffåret i MotherFatherSon, påminner mig ideligen om hur bra det manuset var jämfört med vad han tvingas säga här. Han kallas för 'Berlin', vilket möjligtvis är en lek med namnet 'Paris' i Hilton-familjen. Ron Cook ger oss en stationsföreståndare med det 1700-talsklingande namnet Fret, som ser ut och låter som om han hör hemma i en otecknad version av 'Trumpton'. Faye Marsays 'Adele' tycks å sin sida leva i ett helt annat universum, mer likt något av Caryl Churchill. Hon är gift med Berlin men rymmer med Natalia Tenas 'Katia'. (Spoiler? Ärligt talat, om man inte ser det komma en timme i förväg bör man gå på teater oftare.)

Jag vill dock lyfta fram Natalia Tena: hon är den enda på scenen som lyckas navigera manuset stilistiska och strukturella fallgropar. Hon är trovärdig från början till slut, även om hennes roll – precis som de andra – till sist visar sig leda ingenstans. Det var inte hennes fel. Övriga skådespelare kämpar med sina val, men alla sjunker förr eller senare till botten i denna substanslösa pjäs. Kevork Malikyan utstrålar en viss tyngd som Sava (vilket som bekant är namnet på floden som rinner genom Ljubljana), men de enfaldiga replikerna undergräver ständigt hans auktoritet. Trion som plågar Berlin klarar sig inte bättre: Theo Barklem-Biggs 'Horse', Stephen Wrights 'Billy' och Shane Zazas 'Morocco'. För det första, var kommer dessa namn ifrån? Och vad ska de representera? Precis som den nedlagda stationen verkar de både onödiga och syfteslösa.

Kevork Malikyan (Sava) och Ron Cook (Fret) i Europe. Foto: Marc Brenner

Jag bör kanske tillägga en personlig notering. Mellan 1988 och 1993 bodde och arbetade jag i Berlin. Där upplevde jag på nära håll omvälvningarna när Comecon, Warszawapakten och Sovjetunionen kollapsade. Berlin blev navet för alla dessa förändringar – jag förstod det sekunden jag tittade ut genom fönstret och såg en Mercedes med kyrilliska registreringsskyltar parkerad på gatan. Mina vänner och bekanta kom från alla hörn av den sönderfallande kommunistvärlden, från Laibach i väst till Vladivostok i öst, och jag försäkrar er – varenda en av dem hade mer intressanta saker att säga än alla karaktärer i denna olycksaliga pjäs tillsammans.

BOKA BILJETTER TILL EUROPE