RECENSION: Everyman, National Theatre ✭✭

Everyman

Olivier Theatre

29 april 2015

2 stjärnor

Städerskan, trött och sliten, ser publiken rakt i ögonen och frågar vad vi haft för oss under dagen. Sitter vi där och njuter av vår Prosecco? (Något som lockar fram igenkännande fniss då det är premiärkväll) Hon varnar att hon kommer att få plocka upp kondomer innan kvällen är slut, men lovar att det inte är det värsta hon kommer behöva städa undan.

En man i elegant blå kostym, men utan skor, faller från skyn och försvinner ner i ett halvformat svart hål. En stökig mobb anländer och gestaltar på ett stiliserat vis glädje, vänskap och total frenesi. Mannen som föll dyker upp och hyllas – han fyller 40. Snart skallar det taktfasta ropet "Happy Fucking Birthday". Kokainpåsar plockas fram, slits upp och det vita pulvret sprids över borden. Alla hänger på, om och om igen, och i snortandets kölvatten följer våg efter våg av munterhet, skryt, libido och våld.

Städerskan återvänder. Festdeltagarna skingras och lämnar mannen i blått, han som föll, fastspänd på en bänk med polispärrspärrband runt sig. Han vaknar och spyr i hennes strategiskt placerade hink. Det visar sig att städerskan är Gud, och hon är inte nådig. Hon kallar på Döden, som visar sig vara en lakonisk irländsk realist.

Det här är Everyman, Rufus Norris första uppsättning som konstnärlig ledare för National Theatre. Denna version av det medeltida moralitetsspelet har skrivits av Carol Ann Duffy och presenteras i programbladet som en pjäs för "antropocenets tidsålder".

Forskaren Kristen Shepherd-Bush vid Oxfords universitet reflekterar:

"Hennes moderna tolkning sätter originalets frågor om bristande tro och goda gärningar i ett knivskarpt samtida ljus. Den får oss att rannsaka mänsklighetens tillstånd i denna sekulära extremkonsumtionens era, och hur vi finner mening utan Gud. Ställt mot planetens död kan Everymans fall tyckas obetydligt. Men precis som Peer Gynt, Willy Loman och Emily, så är han allt vi har. Planetens framtid hänger skört på människan och dess balansräkning av svagheter och styrkor, kortsiktighet och genialitet, själviskhet och samarbetsvilja. Innan vi har antagit denna utmaning kommer Everyman vara lika relevant nu som den var för den medeltida publiken".

Det är svårt att säga emot. Duffys bearbetning är både lyrisk och modern. Den är dessutom rolig, precis som livet självt kan vara, ibland på de mest oväntade sätt.

Nej, problemet här ligger inte i texten. Det ligger i regin.

Norris kastar in precis allt i produktionen: en enorm ensemble, halsbrytande akrobatik, musikallåtar, kaskader av glitter, en vindmaskin som blåser låtsasvaluta och luft ut över publiken, kokainbruk, regnfall, vandring på krossat glas, multimedia, könsord, en sorts orgie med diverse sexuella kombinationer, mängder av enorma guldstatyer, neondräkter och gälla guldutstyrslar. Det känns nästan som om han inte litar på att materialet kan tala för sig självt.

Resultatet blir bjärt, infantilt och outhärdligt trist. För mycket yta och för lite stil och substans. Visst är det ett djärvt och tydligt inlägg i samtidsdebatten, men uppsättningen lämnar en helt oberörd – den är envist passiv och ohjälpligt kitschig.

Som Everyman kämpar Chiwetel Ejiofor tappert för att bryta sig loss från de tröttsamma bojorna i Norris syratripp till vision. Han lyckas emellanåt, och man kan inte tvivla på hans övertygelse och passion. Ibland ger hans magnifika röst Duffys text en pulserande livskraft.

Inom ramarna för det register Norris tvingar dem att spela i, är både Dermot Crowley (Döden) och Kate Duchêne (Gud) så bra man kan förvänta sig, och Sharon D Clarke samt pojken i rollen som Everyboy gör båda fina insatser.

Javier De Frutos koreograferar händelseförloppet på ett livfullt sätt och Paul Andersons ljussättning är exceptionell.

Men... som debut, som en markering i sanden och ett smakprov på vad som komma skall, bådar denna Everyman inte gott för National Theatre. I synnerhet inte efter besvikelsen med Norris andra programval hittills – Light Shining in Buckinghamshire.

Två missar i rad. Nu riktas blickarna mot kommande The Beaux' Stratagem. Blir det ett hattrick i besvikelser för Rufus Norris?

Everyman spelas på Olivier Theatre på National Theatre till och med den 30 augusti 2015