RECENSION: Fleabag, Wyndham's Theatre, London ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Phoebe Waller-Bridges Fleabag, som nu spelar en begränsad och slutsåld säsong på Wyndham's Theatre i London.

Phoebe Waller-Bridge i Fleabag. Foto: Matt Humphrey Fleabag

Wyndham’s Theatre, London.

29 augusti 2019

4 stjärnor

Om du har missat Phoebe Waller-Bridge, hennes karaktär Fleabag och den efterföljande succéserien, då har du verkligen tappat kontakten med tidsandan! Monologen framfördes först på Edinburgh Festival Fringe 2013, vann pris efter pris och nominerades till en Olivier efter en spelperiod på Soho Theatre. Resten är historia; hon är numera en av Storbritanniens mest hyllade och älskade dramatiker och skådespelare. Nu gör pjäsen sin West End-debut, ett sista ärevarv för Fleabag, och man kan verkligen känna kärleken till Waller-Bridge så fort man kliver in i salongen. En vän nämnde för mig att den här föreställningen – som är helt slutsåld trots dyra biljetter, där kön för sista minuten-biljetter ringlar lång sedan tidig morgon och som har ett dagligt lotteri – är helt "kritikersäker". Och ja, det är den, särskilt när manus och skådespeleri håller den här nivån. (Den andra säsongen av Killing Eve var en enorm besvikelse just för att Waller-Bridge inte stod för manuset.)

Det bästa sättet att se scenföreställningen är att släppa allt man lärt sig från TV-serien; det här är början, själva ursprunget. ”Fleabags” kommer att känna igen ögonblick och karaktärer och fascineras av hur de sedan utvecklades. Men i ungefär en timme är vi tillbaka hos Fleabag, hennes bästa vän Boo, marsvinet Hilary och männen Fleabag ligger med. Glädjande nog får vi också träffa Joe, en ukulele-spelande äldre karaktär som saknas i TV-serien, vars djupa optimism och livsglädje utmanar Fleabags depression. Waller-Bridge bjuder på en genuint fängslande prestation; det är en hyllning till henne att hon fortfarande älskar karaktären och livepublikens energi, hon vilar verkligen inte på sina lagrar. Pjäsen är ljuvligt obscen (tidningen The Sun verkar ha upptäckt detta flera år efter oss andra), hysteriskt ärlig och skapar ett starkt band till kvinnorna i publiken. (Och de homosexuella männen!)

Phoebe Waller-Bridge i Fleabag på Wyndham's Theatre. Foto: Matt Humphrey

Men det Waller-Bridge verkligen sätter fingret på är ensamhet – den ensamhet som uppstår när man sörjer en död mamma och en död vän. Ensamheten i promiskuivitet, när man gör vad som helst med vem som helst för att slippa gå hem, ensamhet i ett förhållande, känslan av att vara utstött från sin familj för att man ses som den "märkliga", och till och med marsvins ensamhet. Hon ryggar inte för karaktärens obehagliga sidor; ibland gillar man inte Fleabag, men man förstår alltid hennes val och blir berörd när man kastas mellan skratt och sorg.

I en lokal av den här storleken går oundvikligen lite av föreställningens intimitet förlorad beroende på var man sitter, och det känns fortfarande som en fringe-produktion. (De kommande biografvisningarna kan faktiskt gynna föreställningen mer). Inget har ändrats, varken Vicky Jones fingertoppskänsliga regi eller Holly Pigotts scenografi. Sextiofem minuter känns lite kort, och det hade varit roligt med lite nytt material. Men om detta är ett farväl till karaktären (och jag känner att det är dags att gå vidare då jag ser fram emot vad hon gör härnäst), så är den stående ovationen ett passande tack till en dramatiker som är på toppen av sin förmåga.