RECENSION: Frankenstein, National Theatre at Home Online ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar National Theatres uppsättning av Frankenstein i regi av Danny Boyle, med Benedict Cumberbatch och Jonny Lee Miller i huvudrollerna som de alternerar mellan. Föreställningen streamas online denna vecka som en del av National Theatre at Home.

Frankenstein. National Theatre at Home.

4 stjärnor

Det är en nästan proustiansk upplevelse att se en inspelning av en uppsättning man faktiskt har sett live på teatern. Redan under de första sekunderna av National Theatres streaming av deras Frankenstein från 2011 förflyttades jag tillbaka till mitt besök där med ett gäng vänner. Det hjälper förstås att produktionen är en så total visuell och auditiv upplevelse: Mark Tildesleys enastående scenografi, med tusentals glödlampor som väcker monstret till liv bland alla finesser i Bruno Poets ljusdesign, utnyttjar varenda centimeter av Olivier-scenen. Tillsammans med ett fantastiskt soundtrack signerat Underworld blir det en fest för sinnena. Detta markerade Danny Boyles återkomst till teaterscenen som regissör, och i sekvenserna som involverar industrialism och ett tåg ser vi föraningar om hans invigningsceremoni för OS 2012. Det stora dragplåstret var förstås att rollerna som Monstret och Victor Frankenstein alternerades mellan Benedict Cumberbatch och Jonny Lee Miller. Här får vi en unik chans att se bådas tolkningar, och då jag själv bara såg Cumberbatch som monstret är detta en mycket välkommen möjlighet.

Vem som gör rollerna bäst är naturligtvis en smaksak, men det är fascinerande att se hur sömlöst produktionen anpassar sig efter respektive tolkning. Benedict Cumberbatch är en väldigt fysisk varelse, särskilt i öppningssekvensen, och i takt med att Monstret utvecklas blir hans tillvägagångssätt mer intellektuellt (detta är litteraturhistoriens snabbast lärda monster) med ett tydligare fokus – något som även sipprar in i hans roll som Victor Frankenstein och öppnar för den intressanta tanken att skaparen projicerar sin egen bild på sin skapelse. Jonny Lee Millers monster är mer jordnära, kanske inte lika fysiskt utsvävande, men jag upplevde honom som mer vaken och i samklang med naturen; han till och med kopulerar med gräset han hamnat på och dreglar sig genom pjäsen, en varelse präglad av elementen. Som Victor är han kanske mer aggressiv och styrd av sitt känsloliv. Båda är fängslande att titta på och utgör kärnan i en mycket stark uppsättning.

Karl Johnson är lysande som den blinde De Lacey, monstrets lärare, och Naomie Harris ger prov på den briljans som skulle komma att prägla hennes karriär i rollen som den trogna och sanningssökande Elizabeth, Frankensteins fästmö. Det är dock ingen helt perfekt produktion; det finns vissa tveksamma rollbesättningar i birollerna, och inledningen är så enastående att resten av pjäsen har svårt att nå samma höjder. Nick Dears dramatisering lyckas inte heller dölja de något sega partierna i originalet, särskilt de kristna utläggen. Det var också ett missat tillfälle att utmana verkets genuspolitik lite mer. Men höjdpunkterna är många – inte minst de centrala rollprestationerna – och iscensättningen gör detta till en av National Theatres mest legendariska uppsättningar. Det är en fantastisk synergi av allt vad institutionen har att erbjuda, och i dessa tider av covid-19 förstärks frågan: Vilka är egentligen monstren? Eller får vi de monster vi förtjänar?

HÄR HITTAR DU NATIONAL THEATRE AT HOME