RECENSION: Hecuba, White Bear Theatre ✭✭✭

Hecuba

White Bear, Kennington

18/07/15

3 stjärnor

Euripides hamnar ofta i skymundan jämfört med sina äldre kollegor i den grekiska dramatikens främsta triumvirat – Aischylos och Sofokles. Ändå talar hans pjäser på många sätt mer direkt till vår postmoderna tidsanda än de intrikata, strama och mångbottnade skildringarna av individens och kollektivets dilemman i Orestien och de thebanska dramerna. Genom att medvetet välja handlingar som ligger något vid sidan av de stora händelserna, lyfter han fram karaktärer – ofta kvinnliga – som vanligtvis marginaliseras eller ignoreras i de politiska och militära skådespelen. Hans fokus på tillstånd av extrem mental press och omöjliga val känns närmare verkligheten i dagens värld än mången välskriven pjäs från förra seklet. Vi kanske inte bokstavligen tror på eumenider eller furier som ingripande makter, men hämndens dramatiska teman och det ofattbara lidandets mekanismer är deprimerande välkända från både nyhetsrapportering och teaterscen. Av dessa skäl är en ny uppsättning av Hecuba mycket välkommen och kan inte undgå att väcka tankar och känslor, även när den vävs samman med en modern parallellberättelse som ibland klampar in på originalets revir.

Euripides börjar sin berättelse där de konventionella skildringarna brukar sluta – vid Trojas fall och den slutgiltiga uppgörelsen mellan de grekiska segrarna och de överlevande trojanerna. Fokus ligger på drottning Hecuba, numera Priamos änka, som redan är nedbruten av sorg efter att ha förlorat de flesta av sina barn och sett staden hon regerat över i decennier förstöras. I grunden är det två historier i en, där båda kretsar kring hennes alltmer desperata försök att rädda sina två sista barn, Polyxena och Polydoros. Den förstnämnda krävs som ett människooffer av grekerna, som en motvikt till offret av Ifigenia; den andra anförtror hon åt grannkungen Polymestor för att hålla honom i säkerhet. Givetvis går alla hennes planer i stöpet. Intrigen är på sätt och vis mindre viktig än de psykologiska sanningar dramatikern blottar. Han påminner oss om att klyschan om att lidande och sorg skulle förädla själen bara är ett sorgligt självbedrägeri. Det som händer Hecuba leder snarare till en sorts vansinne och personlighetsupplösning som gör alla moraliska ramverk meningslösa. Vi lämnas med frågan hur vi kan döma någon som tvingats utstå en orimlig förlust av allt hon håller kärt, och som därefter begår vad världen normalt skulle klassa som brott. Gränserna för hämnd, dess etik och effekter på samhället, offren och förövaren var centrala ämnen för grekerna – och tyvärr förblir de högaktuella idag på sätt som knappt kräver någon anpassning.

Kreatörsteamet här, dramatikern Chris Vlachopoulos och regissören Justin Murray, har dock ansett att Hecuba behöver omarbetas för en modern publik. Sammanflätade med originalet finns två parallella versioner som förflyttar handlingen till en modern arbetarklassmiljö. I den första historien kämpar Hecuba, här kallad Willow, mot besparingar och byråkrati för att få vård och operation till sin dödssjuka dotter. I den andra upptäcker hon att hennes son, som hon trodde var i säkerhet, har hamnat mitt i en demonstration och dött efter att ha blivit skjuten med elpistol. Hon ställs sedan inför dilemmat hur hon ska reagera när hon konfronteras med polisen som bär ansvaret för hans död. De fyra skådespelarna, som alla gör flera roller, väver samman berättelserna med ett minimum av rekvisita, och när de inte agerar sitter de på scenen och viker tidningspapper till små båtar.

Det är inget fel på denna uppdaterade version i sig, men i föreställningen blev gränserna mellan de två skildringarna förvirrande otydliga, vilket skadade båda. Man kan inte låta bli att tänka att de hade fungerat bättre var för sig – antingen som en ren Euripides-tolkning, som faktiskt kräver få justeringar, eller som den moderna versionen, som på egen hand hade haft mer utrymme att andas och utveckla sina karaktärer. Dessutom finns det asymmetrier mellan texterna som snarare stjälper än hjälper de tänkta parallellerna. I den grekiska versionen är vi alltid medvetna om Hecubas kungliga värdighet, även när vansinnet närmar sig; den präglar fortfarande hennes handlande. I kontrast till detta tappar den moderna versionens vardagliga kontext en dimension, vilket gör Willows handlingar något svårare att förklara och tro på. Det blir också en oundviklig krock mellan den upphöjda, rituella tonen i originalet och det råare, mer direkta språket i den samtida delen. Pjäsens höjdpunkt är fortfarande den utsökta skildringen av Polyxenas värdiga trots mot sina fångvaktare i offerstunden – ett ögonblick som fick publiken att hålla andan mer än något av det direkta våldet på scenen.

Trots mina reservationer kring hur pjäsen har lagts pussel förtjänar ensemblen stort beröm för den fantasi och intensitet de förmedlar. Lucinda Lloyd som Hecuba/Willow gör en hjärtskärande hängiven och skoningslös insats med fint kontrasterade porträtt av båda kvinnorna. Ben Scheck, som spelar båda sönerna samt Polymestor/polisen, skapar särpräglade roller med stor känslomässig bredd och fysisk dynamik. Roisin Keogh spelar döttrarna med en rörande återhållsamhet som fungerar som en effektiv motvikt till Lloyds outsinliga vrede – några av de allra bästa partierna i den nya versionen finns faktiskt i scenerna mellan mor och dotter. Isobel Wolff hanterar texten och sina olika biroller med stor skicklighet. Catharsis Theatre är kända för att prioritera dramatiskt fysiskt berättande, och det är definitivt en av styrkorna i denna uppsättning. White Bear är en liten scen, men det märktes inte här tack vare ett fint flöde i handlingen trots begränsningarna. Resultatet blev att en pjäs, som annars kunde ha blivit statisk och deklamatorisk, rörde sig framåt utan några dödpunkter. Många nyckelögonblick fångades lika starkt, eller starkare, genom fysik än genom text. Även om slutprodukten hade sina brister, hölls publiken i ett järngrepp genom hela dramat, vilket är en eloge till skådespelarnas briljans.