RECENSION: Hell Yes I’m Tough Enough, Park Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Ben Aldertons Hell Yes I'm Tough Enough, som nu spelas på Park Theatre.

Ensemblen i Hell Yes I'm Tough Enough. Foto: Robert Workman Hell Yes I'm Tough Enough Park Theatre 4 Stjärnor Boka nu Då och då dyker det upp en alldeles perfekt föreställning där publiken känner att de bara kan luta sig tillbaka och njuta av det härliga skådespelet när allt bara stämmer.  Och det är i princip vad den första akten av denna pjäs, skriven av den unga skådespelaren och författaren Ben Alderton, lyckas med.  Okej, det finns en inledande presentationsscen som inte riktigt håller samma nivå som det som följer – och jag är inte helt säker på vad den gör där: den känns mer som en övning från en dramaklubb än något som har med den mycket mer integrerade, spända och sammanhängande handlingen som följer efter.  Men därefter får vi en fängslande tät och ständigt överraskande berättelse om rävspel på de högsta nivåerna inom brittisk politik.  Med andra ord, en pjäs som vi alla kan känna igen oss i. Annie Tyson och Ben Alderton. Foto: Robert Workman Det tar visserligen ett tag att vänja sig vid tidsepoken: som så ofta är fallet med satirisk dramatik verkar den här pjäsen ha tagit en mindre evighet på sig att faktiskt nå scenen.  Dess dagsaktuella poänger tappar därför lite i slagkraft genom att vara 2–3 år gamla.  Det är dock en synd man är beredd att förlåta när man väl fördjupar sig i den galna vision av (den lika galna?) maktpolitiken i Westminster som bjuds här. Alderton har gett sig själv rollen som den Cameron-liknande 'Dave Carter': ett avskyvärt, sexistiskt monster som verkar ha Kanye West som sin stilförebild (såvitt jag kan avgöra – jag måste tyvärr erkänna att jag inte är någon expert på sådant).  Hans förminskade följeslagare är James Bryants patetiske 'Nick Clogg' (fattar ni?).  Oppositionen – i den mån den existerar – verkar fokusera på Ben Hoods 'Ned Contraband'.  En svärm av andra karaktärer utgörs av Michael Edwards 'Will', Cassandra Hercules formidabla 'Sharon Slaughter', den bisarra, Tolkien-liknande 'Corbz' spelad av Edward Halsted, den mer partikansli-aktiga 'Poppy' spelad av Venice Van Someren, Mikhail Sens 'Patrick' och Annie Tysons 'Glyniss'.  Alderton håller dessa karaktärer i ständig rörelse medan de spottar ur sig hans katalog av slogans som, på pappret (jag läste manuset – utgivet som programblad av Playdead Press – före föreställningen), inte verkar särskilt intressanta, men som i Roland Reynolds psykotiskt rastlösa regi blir extremt slagkraftiga och fascinerande. Michael Edwards och Ben Hood. Foto: Robert Workman Scenografin av Isabella Van Braeckel är snygg: en stilsäker och glimrande inblick i de finrum där livsavgörande beslut fattas.  Alex Hopkins ljussätter det med diskret enkelhet, och Julian Starr badar hela produktionen i en dånande, självgod och näst intill mallig ljudbild, som för tankarna till de värsta excesserna i 'Brass Eye' eller 'The Thick Of It'.  Lewis Daniel har skapat den nya 'musiken'.  Det är en fantastisk helhet när alla delar samverkar. Märkligt nog dyker det upp en ordentlig svacka i tempot i den andra akten, efter en inledningsvis nyckfull och charmig scen där Clogg leker med sina Airfix-flygplan.  Pjäsen vandrar iväg i en serie stora, formella tal som helt enkelt inte besitter samma mått av lekfullhet eller uppfinningsrikedom som den första akten.  Det är lite synd, då man roade sig så kungligt tidigare.  Men det bestående intrycket från första hälften dröjer sig kvar, och det bär en ut ur teatern igen med lätta steg och ett leende på läpparna.  Och hur mycket i dagens brittiska politik kan man egentligen säga detsamma om?

BOKA NU FÖR HELL YES I'M TOUGH ENOUGH