RECENSION: Henrik V, Temple Church ✭✭✭✭

Andrew Hodges och Freddie Stewart. Foto: Scott Rylander Henrik V

Temple Church

2015-08-24

Jag föreställer mig att de flesta teaterbesökare har tydliga minnen av första gången de såg en uppsättning av Henrik V. Varje gång jag hör en skådespelare stämma upp i ”O for a muse of fire!” kastas jag omedelbart tillbaka till den där förtrollade barndomsupplevelsen när jag först såg Oliviers film... kameraåkningen över det tudorska London, Waltons livliga och riddarinspirerade musik och den första anblicken av ”The Wooden O”. För andra kan det vara Kenneth Branaghs smutsigare men ack så heroiska filmversion, eller Hytners och Lesters antikrigsuppsättning från drygt ett decennium sedan. Få av oss kan närma sig pjäsen utan förutfattade meningar, och modig är den regissör som ger sig i kast med att försöka säga något nytt om ett verk vi alla tror att vi känner så väl. Men det är just vad Antic Disposition och regissörerna Ben Horslen och John Risebero har lyckats med i en av de mest imponerande Shakespeare-uppsättningarna jag har sett på senare år. De gör det framför allt genom att identifiera och omfatta de tvetydigheter som utgör pjäsens hjärta; det är varken ett förenklat firande eller förkastande av krig, utan ett konstaterande av att krig är en outplånlig del av det mänskliga villkoret. Det är avgörande för Shakespeares storsinta intellekt att pjäsen rymmer både den storpolitiska lockelsen och konsekvenserna för såväl krigaren och kvinnan som för kungen – ståtligheten och eländet, den sköra gränsen av rädsla mellan nederlag och triumf, överlevnad eller död.

Andrew Hodges, Alex Hooper, Freddie Stewart och James Murfitt. Foto: Scott Rylander

Miljön i Temple Church kunde inte vara mer passande med sina historiska lager. Bredvid gravarna efter tempelriddare och de baroner som genomdrev Magna Carta är scenen uppbyggd mellan kyrkbänkarna. På en upphöjd plattform, öppen i båda ändar, ligger ammunitionslådor och sjukvårdsartiklar utspridda. Två soldater i uniformer från första världskriget kommer in, en fransk och en brittisk. Sedan en fransk sjuksköterska. De kämpar med att förstå varandra, vilket slutar med att den brittiske soldaten ger sin franske kollega ett exemplar av Shakespeares pjäs. Vi befinner oss på ett fältsjukhus i Azincourt bakom frontlinjen, och båda grupperna enas om att sätta upp en föreställning för att fördriva tiden. Men innan vi når prologen introducerar ett dragspel och ett piano George Butterworths tonsättning av A.E. Housmans ”The lads in their hundreds”. Utöver Shakespeares inspirerade retorik får vi därmed ännu ett lager av ridderlig vemod, skrivet strax före första världskriget. Det var så rätt på så många sätt – dramatiskt, estetiskt och historiskt – att det gav mig samma svindlande tankeställare som jag minns från Oliviers film för alla dessa år sedan. Jag kan inte ge en högre komplimang till hur öppningssekvensen hanterades.

Och så var vi inne i själva pjäsen, men innan jag diskuterar produktionens kvaliteter är det värt att understryka att referensramen till första världskriget alltid finns närvarande. Fler Housman-tonsättningar i edvardiansk stil bryter av handlingen för att destillera fram känslor vid nyckelscener, och erfarenheter från den nyligen utbrutna konflikten tränger sig rörande och träffande in i föreställningen – som när Bardolph avrättas för plundring och skådespelaren kapsejsar i ett anfall. Det är extremt sällan ett sällskap lyckas integrera ett nytt koncept så genomgående i en Shakespeare-pjäs – alltför ofta stannar det vid en ytlig gest – men här är detaljrikedomen enormt imponerande och fantasifull, samtidigt som den vilar tryggt i originalets anda.

Som brukligt med detta teatersällskap håller skådespeleriet en genomgående hög standard, både individuellt och i ensemblen. Scenövergångarna är skickligt hanterade och trots det begränsade utrymmet har regissörerna använt det flexibelt med minimal men kreativ rekvisita (till exempel en låda förband som tennisbollar, kakformar som kronor, etc.). Jag undrade hur de skulle lösa den stora slagscenen, men återigen gav ramhandlingen lösningen i form av plötslig artillerield bakom scenen, ännu en Housman-sång och en signal från en jägarhorn... ögonblicket fångades och markerades utan att behöva visas rent fysiskt.

Freddie Stewart och Louise Templeton. Foto: Scott Rylander

Utrymmet i en recension räcker inte till för att göra rättvisa åt alla de fina rollprestationerna, där flera skådespelare axlar dubbla roller. Det räcker att säga att både de politiska scenerna och komiken fungerade lika bra, vilket inte alltid är fallet i den här pjäsen. Inte heller kändes de nationalistiska gliringarna mellan soldaterna tröttsamma, som de ibland kan göra. Texten framfördes tydligt och förstärktes av rörlig scenografi, särskilt i scenerna natten före slaget då den manliga kamratskapen och den nervösa jargongen från originalet och den moderna miljön flätades samman på ett föredömligt sätt.

Det var en sann glädje att för en gångs skull se fransktalande skådespelare i de franska kungliga rollerna: det gav en äkta och trovärdig politisk motvikt till de brittiska styrkorna, och rivaliteten mellan tronföljaren och konstapeln framställdes på ett sätt man sällan ser. Floriane Andersens Katherine spelade lekfullt med de språkliga ordvitsarna Shakespeare har gett henne, och hon var mer än en match för Freddie Stewarts Henrik V i deras uppvaktscen.

Stewarts prestation besatt många av de egenskaper som krävs för rollen. Han var naturligt auktoritär i de politiska och offentliga scenerna, och i uppvaktscenen blandade han flörtighet, humor och klumpighet i precis lagom doser – han har sannerligen den ”söta touchen”. I den anonyma ordväxlingen med Williams (Alex Hooper), som är avgörande för varje uppsättning av pjäsen, kontrollerade han tonen med säker hand och inför trupperna förmedlade han trovärdigt mer än bara ”a little touch of Harry in the night”.

Jag har dock en invändning mot hans hantering av de kända monologerna, en invändning som rör hur Shakespeares paradnummer generellt framförs nuförtiden. Naturalism på scen räcker långt, men det fungerar inte i dessa höggradigt retoriska stycken – de är explicita kristalliseringar av känslor, inte beskrivningar av dem. Ett naturalistiskt tillvägagångssätt blir lätt skrikigt och monotont utan att gripa tag på riktigt. Skådespelaren behöver verkligen tolka och forma dessa stiliserade tal som om de vore musikstycken där man bjuder in publiken i sitt förtroende. Även om jag förstår yngre skådespelares motvilja mot det medvetet ”vackra” röstläget hos Olivier och Gielgud, kan det ändå göras utan att man sviker resten av sin karaktärstolkning. De äldre skådespelarna i ensemblen – till exempel Geoffrey Towers (Exeter) och Louise Templeton (Mistress Quickly) – visade vägen. I synnerhet Templetons skildring av Falstaffs död var skickligt och rörande utförd, helt enkelt genom att följa och inte forcera textens naturliga tempo. Som Jonathan Bate har sagt: ”Nyckeln till dramatisk konst är brist på uppriktighet.” Konstladhet kan förvandlas till konst, och publiken vistas mer än gärna i det rummet med dig i just det ögonblicket...

Detta är bara en liten randanmärkning i vad som är en totalt uppslukande teaterkväll som fick många av oss i publiken att tänka om kring denna till synes välbekanta pjäs. Jag hoppas verkligen att de får möjlighet, här eller på annat håll, att återuppta denna fina nytolkning av en av Shakespeares främsta bedrifter. När ensemblen marscherade ut i formation i Temple Churchs mörka vrår mot de liggande riddarstatyerna gick det inte längre att skilja dem från den långa tradition av ridderskap som sträcker sig från Chaucers riddare, genom Shakespeares historiska pjäser och ända fram till Housmans dödsdömda infanteri:

”They carry back bright to the coiner the mintage of man,

The lads that will die in their glory and never be old.”

Henrik V spelas till och med den 5 september i Temple Church