RECENSION: How To Succeed In Business Without Really Trying, Southwark Playhouse ✭✭✭

Vår alldeles egna theatreCat Libby Purves recenserar How To Succeed In Business Without Really Trying som nu spelas på Southwark Playhouse.

Gabrielle Friedman och Tracie Bennett. Foto: Pamela Raith

How To Succeed In Business Without Really Trying Southwark Playhouse 3 stjärnor Boka biljetter

TILLBAKA TILL KONTORET, ALLIHOPA!

Det pågår, av en slump, en trend inom teatern just nu: kvinnor som med stor förtjusning spelar en särdeles alfahane-typ av män, med en kuslig förmåga att låta en sopran- eller altstämma plötsligt sjunka till ett nästan barytonliknande morrande. Det märks hos MI5-officerarna i Operation Mincemeat, och här i Georgie Rankcoms lekfulla uppsättning av Frank Loessers musikalkomedi om 1950-talets företagsvärld. Så vi får inte bara se en energisk Gabrielle Friedman från Seattle som den listigt ambitiösa J. Pierrepont Finch, utan även den ojämförliga Tracie Bennett – så minnesvärd som en dalande Judy Garland för tio år sedan – som bidrar med all sin elegans och briljanta hantering av klassiska texter i rollen som J.B. Biggley, VD för Worldwide Wickets. Hon är sannerligen en fröjd att se, och hennes självklara pondus bär upp denna lättsamma, nästan parodiska underhållning.

Tracie Bennett. Foto: Pamela Raith

Det började som en skämtsam bok av Shepherd Mead 1952, blev sedan film och slutligen denna musikal med manus av Abe Burrows, Jack Weinstock och Willie Gilbert. Men viktigast av allt är sångerna av den store Frank Loesser, mannen bakom Guys and Dolls (som spelas precis i närheten på Bridge Theatre – gå och se!). Stycket är tidstypiskt men rymmer gott om träffsäkra skämt om svågerpolitik, falskhet och – efter en företagskatastrof – kören av mediokra män som sjunger om hur "being mediocre is not a mortal sin". Det svider än idag.

Elliot Gooch och Company. Foto: Pamela Raith

Texterna är strålande, inte minst det första stora numret där Allie Daniels sekreterare Rosemary sjunger om sin 50-talsdröm om att vara den hängivna hustrun som gifter sig med en chef, håller middagen varm och solar sig i glansen av hans "perfectly understandable neglect". Likaså de olika ensemblenumren från kontorslivet: kanske är vi nostalgiska – jag spanade misstänksamt efter alla hängivna hemjobbare i matinépubliken. Ta t.ex. "if I don't take my coffee break, something inside me dies", eller Meads mantra att man alltid ska välja ett företag som är så stort att ingen riktigt vet vad de andra sysslar med. Uppsättningen fångar manipulationerna, den passiv-aggressiva missunnsamheten och behovet av att ställa sig in hos chefens viktiga sekreterare. När Friedman grabbigt bondar med Bennett över skolminnen i "Grand Old Ivy" känns det väldigt mycket brittisk privatskola, och alla koreograferade ensemblenummer i studioformat är en fröjd att uppleva på nära håll.

Allie Daniel och Gabrielle Friedman. Foto: Pamela Raith

Min enda riktiga invändning gäller uppsättningens ton; den känns splittrad mellan dåtid och nutid, med mestadels ganska vardagliga kostymer (även om Tracie Bennetts bruna kostym åtminstone sitter perfekt), och man vet inte riktigt var den hör hemma. För några veckor sedan bjöd denna företagsamma lilla teater, i den mindre salen, på Joseph Charltons spetsiga pjäs om tech-världen, "Brilliant Jerks". Den handlade till 100 % om nuet och drog in publiken utan omsvep – precis som "Guys and Dolls" gör genom att vara skamlöst 1920-tal. Detta tidstypiska verk – som känns i längsta laget med sina nästan två och trekvart timmar – har lite svårare att hitta rätt. Men låtarna är fantastiska, och det är Bennett också. Underhållande.

Spelas till och med 17 juni 2023 på Southwark Playhouse

Ensemblen. Foto: Pamela Raith

Läs även: Tracie Bennett får huvudroll i How To Succeed Without Really Trying