RECENSION: I Love You, You're Perfect, Now Change, Arts Theatre ✭✭✭✭✭

I Love You, You're Perfect, Now Change

Arts Theatre

Måndag 15 augusti 2016

5 stjärnor

Var skulle vi vara utan Louis Hartshorn och BB Hook? Producenterna bakom en rad succéer på sistone, däribland den fantastiska uppsättningen av American Idiot UK som just nu spelas på Arts Theatre i West End. Som de sanna entreprenörer de är lät de inte en ledig dag gå till spillo; på måndagar vilar Idiot-ensemblen, och igår fyllde producenterna luckan med en nypremiär på stora scenen av förra sommarens succé från Above the Arts. Det är en begåvad, tonsäker, kvick och rörande revy om kärlekens alla ansikten – från tjugonånting-dejting till flörtande på ålderns höst. Manuset och sångtexterna är signerade en Joe DiPietro i högform, och musiken, skapad av den ständigt uppfinningsrike Jimmy Roberts, är karaktärsfull, melodiös och maximerar potentialen i de fyra rollerna. Det här är en magnifik föreställning. Jag har sett den en gång tidigare i ett betydligt större format med 16 personer på scen (8 killar och 8 tjejer som turades om med solonummer och agerade kör och ensemble i olika dräkter och miljöer). Men här bjuds vi på originalformatet för fyra personer: bara fyra stolar och en soffa, samt ett par snabba klädombyten när skådespelarna väl fick en sekund över.

Och här ligger Hartshorn-Hook Productions verkliga triumf: de har lyckats samla musikalvärldens absoluta grädda. Julie Atherton, Gina Beck, Samuel J. Holmes och Simon Lipkin är rena drömlaget för en revy. De mejslar omedelbart ut igenkännbara och minnesvärda karaktärer och förmedlar något meningsfullt och viktigt med både finess, originalitet och stor stilkänsla.

De fick ovärderlig hjälp av regissören Kirk Jamesons knivskarpa geni och koreografen Sam Spencer-Lane, som höll produktionen i fokus samtidigt som de gav ensemblen största möjliga svängrum. Den lilla tvåmannaorkestern leddes av Scott Hayes (alias #ScottMorgan) och lyckades på något vis hålla ihop allt mitt i det underbart kaotiska spektaklet på scen. En revy behöver den där känslan av spontanitet för att nå fram, och det här gänget visste verkligen hur man håller materialet levande och fräscht i varje exakt definierat ögonblick. De är alla mästare på detta och agerade som sanktionerade ”Lords of Misrule”, vars fräcka utsvävningar från manuset fick publiken att jubla. Dessa artister verkar i samma tradition som efterkrigstidens stora revystjärnor; de har förmågan att greppa en föreställning i nackskinnet och skena iväg med den – om än bara tillfälligt – i riktningar som de kanske inte ens själva kunnat förutse. Denna förvandlingsförmåga älskas av publiken (även om den kan oroa vissa). Men snälla nån – utan sådan vildsinthet vore teatern så mycket tråkigare. Helheten skapar en form av teatermagi som är sällsynt. Efteråt frågar sig publiken alltid om upplevelsen var värd biljettpriset – här var ett eftertryckligt JA! det enda svar jag hörde.

Med ett så här bra manus och partitur, en robust men flexibel inramning och artister av denna kaliber, kändes det som att vara på en riktigt, riktigt lyckad fest i två och en halv timme, eller som att se en stor West End-show. Skådespelarna fick en enorm kontakt med den fullsatta salongen, och skratten och igenkänningsropen ekade konstant genom den utsålda teatern. Vi hade tur, en sådan otrolig tur, som fick vara där. Vi kommer länge att minnas hur trevligt vi hade det. Bra jobbat, Hartshorn-Hook Productions: ni vet verkligen hur man skapar magisk teater.

Foton: Piers Foley Photography