RECENSION: I Loved Lucy, Jermyn Street Theatre ✭✭✭

I Loved Lucy

Jermyn Street Theatre

5 februari

3 stjärnor

Just nu spelas I Loved Lucy på Jermyn Street Theatre i Londons West End. Det är Lee Tannens självbiografiska pjäs, baserad på hans memoarer om vänskapen med Lucille Ball.

Tannen är en kändisfixerad copywriter och ett fanatiskt fan av komedidrottningen. Genom perifera familjekopplingar lyckas han få träffa och inleda en vänskap med den betydligt äldre stjärnan. Över otaliga partier backgammon blir Tannen en nära förtrogen, och han lyckas sakta locka fram både hennes livshistorier och hennes mest privata känslor.

Eftersom jag inte ens var född när Ball gick bort, är jag förmodligen inte den primära målgruppen för den här uppsättningen. En stor del av pjäsen kretsar kring aningen skandalösa kändisanekdoter – underhållande förvisso, men de för inte handlingen framåt på något meningsfullt sätt.

Betydligt mer intressanta teman, som hennes duster med FBI för påstådda kommunistsympatier, lämnas outforskade till förmån för vad som ibland känns som ganska lättviktigt kändisskvaller.

Tannens manus är dock ofta slagfärdigt och bjuder på många skratt, såväl som ett par berörande stunder. Pjäsen lyfter i andra akten när den tar upp Balls insikt om att hennes stjärnglans falnat och att hennes glansdagar ligger bakom henne.

Som med många biografiska verk faller man ibland i fällan att förklara för mycket; stora delar av dialogen är tyngd av namn och årtal. En lite stramare editering hade kunnat trimma ner en aningen för lång föreställning till ett bättre format.

Detta gäller i synnerhet de sista tio minuterna, som utspelar sig efter Balls död i en sorts märklig himmelsk utopi. Tanken var nog att det skulle vara gripande, men det kändes snarare lite obehagligt och förlängde pjäsen förbi en helt naturlig slutpunkt vid hennes bortgång.

Med vetskapen om att Tannen själv skrivit manuset är det svårt att inte se honom som en något opålitlig berättare. Det ska dock sägas att han inte drar sig för att visa upp sina egna brister (ibland undrar man faktiskt vad Ball fick ut av vänskapen).

Trots det målas bilden upp av att Tannen var Balls närmaste relation, viktigare än både hennes två makar och hennes barn. Det kan mycket väl stämma, men det hade varit intressant att få veta mer om varför de andra personerna i hennes liv var så frånvarande, särskilt hennes barn som knappt nämns.

Trots dessa problem bjuder de två huvudrollsinnehavarna på ett strålande samspel. Sandra Dickinson är helt suverän som Lucille Ball; hon fångar hennes manér och hjärtliga skratt perfekt. Hon är bullrig när det behövs, men förmedlar även Balls känsla av nedgång och övergivenhet mycket väl. Hennes komiska tajming är oklanderlig, vilket gör att Balls alla kvickheter och vassa kommentarer landar precis där de ska.

Det relativa stjärnskottet Matthew Bunn är också utmärkt som den neurotiske och ivrige Lee Tannen. Bunn axlar även flera andra manliga roller, däribland en irländsk taxichaufför, komikern Bob Hope och en hotellreceptionist, vilket ger honom chansen att visa upp en imponerande mångsidighet.

Anthony Biggs regi utnyttjar den lilla scenytan på ett bra sätt, medan Gregor Donnellys enkla scenografi förstärks på ett smart sätt genom projektioner på en av väggarna.

Lucille Ball sa en gång om komedi att "antingen har man det, eller så har man det inte". Den här underhållande uppsättningen hamnar någonstans mittemellan. Den bjuder på gott om skratt och slagfärdighet, men skulle behöva ett mer strömlinjeformat manus för att man verkligen ska älska den snarare än att bara gilla den.

I Loved Lucy spelas fram till den 27 februari 2016 på Jermyn Street Theatre