RECENSION: Ink, Almeida Theatre ✭✭✭

Tony Turner, Bertie Carvel, Geoffrey Freshwater, Richard Coyle, Jack Holden, Tim Steed i Ink. Foto: Marc Brenner Ink Almeida Theatre 29 juni 2017

3 stjärnor

Boka biljetter Tidningen The Sun har, på gott och ont, varit kärnan i brittisk tabloidjournalistik längre än de flesta av oss kan minnas – en tidning som både underhållit och retat upp sina läsare med sensationella och osmidiga nyheter. Den har länge bett om att få gestaltas i fiktiv form, och det är ingen överraskning att detta lockat James Graham, författaren bakom hyllade pjäser som The Vote och This House, samt det eminenta dramat Coalition med Bertie Carvel. Carvel medverkar även i Grahams nya pjäs, Ink, i rollen som den australiensiske mediemogulen Rupert Murdoch, världens mest ökända tidningsmagnat. Men Murdoch är bara katalysatorn i denna berättelse, som skildrar hur en obetydlig tidning blev en enorm succé genom kaxighet och exceptionell PR.

Bertie Carvel (Rupert Murdoch) och Richard Coyle (Larry Lamb) i Ink. Foto: Marc Brenner

Pjäsen tar sin början 1969, när Murdoch (Bertie Carvel) köper den tynande tidningen The Sun, en blygsam avknoppning från Daily Mirror som hade tur om den nådde ett par hundra tusen läsare om dagen. Han väljer Larry Lamb (Richard Coyle), en skarpsynt och medievand redaktör från Mirror, att driva tidningen och utmanar honom att sälja mer än sin gamla arbetsgivare inom ett år. Denna nästintill omöjliga uppgift försvåras av en minimal personalstyrka, som kämpar för att hitta originella idéer, och en klausul i köpekontraktet som kräver att ett nummer publiceras bara veckor efter köpet. Men Lambs brokiga skara trotsar alla förväntningar och försäljningen ökar stadigt. För att gå om Mirror måste de dock fånga folkets fantasi, och Lamb är beredd att ta till vilka medel som helst för att bräda sina tidigare arbetsgivare.

Tim Steed, Justin Salinger, Sophie Stanton och Richard Coyle i Ink. Foto: Marc Brenner

Carvel och Coyle är i strålande form. Den förstnämndes för tidigt åldrade Murdoch, med ansiktet i en evig grimas av avsmak, både roar och förfärar. Han lyckas skickligt fånga paradoxen i en man med en omättlig aptit på makt och inflytande, men som samtidigt skyr offentlighetens ljus. Coyles Lamb står i centrum, och det är en mycket övertygande och karismatisk rolltolkning. Hans prestation gestaltar en man med en genuin vilja att göra gott, som korrumperas av en obeveklig önskan att hämnas på den tidning som förskjutit honom. Pjäsen lyfter också tack vare en rad fantastiska biroller, inte minst Sophie Stantons Mrs Hopkirk, den skarpsinniga och resoluta redaktören för ”kvinnosidorna”, och Tim Steeds noggranna Bernard Shrimsley, vars oklanderliga komiska tajming framkallade en nästan pavlovsk reaktion vid varje replik.

Ink är bitvis extremt rolig. När redaktionen undersöker vad folk faktiskt gillar – såsom gratisgrejer, vädret på sidan två och sex – är det absolut förtjusande, medan Carvel och Coyles underbart dödspolare diskussion om ”underkläder i en konservburk” fick mig att vika mig av skratt. Grahams manus är inte bara kvickt, utan också sammanvävt med briljanta oneliners. Men trots alla sina beundransvärda kvaliteter känns Ink mer som en serie vinjetter än ett sammanhållet, kraftfullt drama. Den är ganska tunn när det gäller karaktärsutveckling – i synnerhet Murdochs tveksamhet inför tidningens mer kittlande inslag och Lambs inre kamp mellan sin politiska övertygelse och sin nitiska hängivenhet för uppgiften, som förvisas till enstaka scener och sedan ofta glöms bort.

Tony Turner, David Schofield (Hugh Cudlipp) och Rene Zagger (Lee Howard) i Ink. Foto: Marc Brenner I sin undersökning av The Suns fascinerande historia tycker jag att Ink gapar efter lite för mycket. Vi bjuds på diskussioner om berättandets natur, skildringar av dynamiken mellan anställd och arbetsgivare, den okänsliga bevakningen av en uppmärksammad kidnappning och framväxten av Page 3-flickan. Med tiden märkte jag att jag längtade efter djupare insikt i hur det hektiska, utmattande och moraliskt tärande livet på The Sun påverkade journalisterna, redaktören och ägaren. I det avseendet är Lambs interaktioner med den tidigare chefen Hugh Cudlipp (den utmärkte David Schofield) en höjdpunkt, liksom scenerna med fotomodellen Stephanie Rahn (Pearl Chanda), vars mänsklighet lyser igenom i en kraftfull näst sista scen. Ändå fungerar dessa mellanspel lite för ofta som ren historielektion om The Sun och Murdoch själv, vilket kulminerar i en final fylld av historiska interna skämt. Slutresultatet lämnade mig en aning otillfredsställd, även om jag både var underhållen och tveklöst mer allmänbildad. Även om åsikterna om manuset kan gå isär, är det svårt att inte imponeras av Bunny Christies makalösa scendesign. En katedral-liknande samling av stolar, bord och arkivskåp ramas in av gigantiska tv-skärmar som tornar upp sig hotfullt över scenen och skildrar en värld präglad av extravagans, kaos och en gnutta smuts. Tillsammans med Adam Corks ljudbild, som både sjuder av spänning och tillför en olycksbådande ton, framstår Ink som ett obestridligt spektakel. Ink är en underhållande och upplysande skildring av hur Murdochs köp av The Sun och tillsättandet av Larry Lamb som redaktör skapade den tidning vi ser idag. Pjäsens styrkor – en utmärkt ensemble ledd av Richard Coyle och Bertie Carvel, en vass humor och oklanderlig scenografi – underminerades för min del något av en berättelse som fokuserar på för många aspekter av historien på bekostnad av det mänskliga dramat. Likväl tror jag att upplevelsen varierar stort i publiken – och även om alla bör se den, är jag övertygad om att många mer djupsinniga än jag kommer att tycka att den är helt fantastisk.

BOKA BILJETTER TILL INK PÅ ALMEIDA THEATRE NU