RECENSION: Itch, Holland Park Opera ✭✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar världspremiären av Itch, beställd och presenterad av Opera Holland Park.

Adam Temple Smith (Itchingham), James Laing (Berghahn) och Natasha Agarwal (Jack). Foto: Craig Fuller Itch

Opera Holland Park

5 stjärnor

Opera Holland Parks webbplats

Även om nya operor i princip alltid bör välkomnas, händer det att upplevelsen känns mer som en plikt än ett nöje. Men sådana tveksamheter saknas helt vid denna världspremiär på Opera Holland Park. James Clutton och ensemblen förtjänar en stor eloge för att ha beställt detta nya verk till sin stora scen. Deras förtroende har gett utdelning, och denna opera förtjänar många fler chanser att etablera sig på repertoaren.

'Itch' bygger på Simon Mayos romaner, här bearbetade till ett kärnfullt, kvickt och tillgängligt libretto i två akter av Alasdair Middleton. Jonathan Dove har tonsatt verket med minnesvärd och stilistiskt varierad musik som utnyttjar orkesterkrafter i kammarmusikaliskt format. Inflytande från Britten, Mozart och Philip Glass är tydligt, men Dove sätter sin egen prägel på stycket med ett följsamt partitur som flödar över i slående arior och intrikata ensemblemoment.

Natasha Agarwal som Jack. Foto: Craig Fuller

Berättelsen kretsar kring äventyren för tonåringarna Itchingham Lofte ('Itch') och hans syster Jack, och skildras främst ur deras perspektiv – även om de större frågorna, särskilt miljötemat, är viktiga för alla. Itch har en passion för att samla alla 118 grundämnen i det periodiska systemet, vilket försätter honom i diverse knipor till familjens förtret. Under ett feriearbete i en gammal tenngruva lär han känna en man som hittat vad som kan vara uranium. Dessa stenar väcker intresse hos lärarna på Itchs skola, varav en ser en chans att ställa sig in hos den lokala industrijätten 'Greencorps'. Företaget ser möjligheten att använda det nya grundämnet i jakten på ren energi, trots riskerna för strålsjuka. Operans sista del utvecklas till en thriller när de två grupperna försöker profitera på fyndet, medan Itch och hans syster försöker återbörda stenarna till jorden genom att begrava dem djupt ner i gruvan.

Som den sammanfattningen antyder rymmer operan mycket action. För att det ska fungera krävs en genomtänkt scenografi, och här går äran till regissören Stephen Barlow och scenografen Frankie Bradshaw. De har skapat en lysande elegant men enkel lösning: alla grundämnen representeras av plexiglasboxar i det klassiska systemformatet. Vissa nivåer skjuter ut och skapar gångbroar som fungerar som skollaboratorium, högkvarter eller till och med insidan av en bil. Förscenen runt orkestern är täckt av stenliknande bråte som representerar gruvan, stranden och naturen. Ljusdesignern Jake Wiltshire projicerar olika färger och kemiska symboler efter behov, vilket skapar en varierad men sammanhållen inramning där handlingen vilar tryggt.

Itch på Opera Holland Park. Foto: Jake Wiltshire

Från diket leder dirigenten Jessica Cottis föreställningen med stilfull precision och håller samman de många röstlagren och instrumenten. Doves orkestrering är som vanligt välbalanserad för att passa sångarna, men det krävs stor skicklighet för att låta alla färger och linjer skina igenom, vilket hon gör med bravur. Musikerna i City of London Sinfonia spelar med stor entusiasm och bjuder på flera viktiga solomoment under kvällen.

Ensemblen arbetar hårt, och flera sångare dubblerar sina roller. I titelrollen ser Adam Temple-Smith ut och agerar som en tonåring, samtidigt som han besitter den tenorkraft som krävs för att bära den stora rollen genom mängder av text och musik. De fysiska kraven är också höga, inklusive att sjunga de sista tio minuterna delvis nedsänkt i ett vattenfyllt gruvschakt. Han har hittills gjort mycket av sin karriär i Tyskland, men efter denna roll får vi förhoppningsvis se mer av honom här hemma.

Adam Temple Smith (Itchingham) och Eric Greene (Nicholas). Foto: Craig Fuller Han får gott stöd av Natasha Agarwal, som efter tidigare roller vid Opera Holland Park nu gör en tuff och upprorisk karaktär som kontrasterar väl mot broderns initialt mer tveksamma hållning. En annan lysande prestation kommer från Rebecca Bottone, som spelar både syskonens mamma och Greencorps-chefen Roshanna Wing. Den sistnämnda rollen innehåller stratosfäriska koloraturer som för tankarna till Mozarts Nattens drottning i både ondska och klang, vilket hon framför med imponerande pondus.

Som en mjukare kontrast porträtterade Opera Holland Park-profilen Victoria Simmonds en vänlig lärare som främst oroar sig för planetens hälsa. På samma sätt gav Eric Greene en trygg gestaltning av pappan, Nicholas Lofte, som bjuder på en medryckande slutplädering. Men varje äventyr behöver en trovärdig skurk, och det var den rutinerade Nicholas Garrett som kammade hem det rituella buropet vid ridåfallet. Hans gestaltning av den frustrerade och bittra vetenskapsmannen Flowerdew var kvällens mest detaljerade och nyanserade rollporträtt.

Itch på Opera Holland Park. Foto: Jake Wiltshire

Två ytterligare dubbelroller fullbordade den utmärkta ensemblen – Robert Burt skilde skickligt på en typisk hantlangare och den idealistiske gruvägaren, och kontratenoren James Laing var nästan oigenkännlig (skägg och röst borträknat) mellan rollerna som strandluffaren Cake och den sofistikerade företagsagenten Berghahn.

Passa på att se detta märkvärdiga och tankeväckande verk i denna skarpa ensembleproduktion medan du fortfarande kan. Och om du inte har möjlighet, får vi hoppas att den snart sätts upp på fler scener.