RECENSION: Jerry's Girls, Jermyn Street Theatre ✭✭✭✭✭

Jerry's Girls

Jermyn Street Theatre

16 maj 2015

5 stjärnor

Vilken skillnad det gör när man får rätt sorts diva på scen.

Just nu visas Jerry's Girls på Jermyn Street Theatre, en nyuppsättning som började sitt liv på St James Studio med en något annorlunda rollbesättning. Läs vår recension av den produktionen.

Den här uppsättningen stoltserar med Emma Barton, och hon gör en enorm skillnad. Barton är utan tvekan en ”Jerry Herman-tjej”. Hon har hjärtat på rätta stället och uppträder med en strålande, varm personlighet som är både förförisk och moderlig. Man kan lätt se henne som Irene Molloy eller Dolly Levi, som Mame (om tio år) eller som Mabel. Hon har pondus, empati och en fantastisk sammetsröst som kan både beröra och locka till genuint skratt.

Hennes insats här är strålande i alla avseenden. Hennes tolkning av If He Walked Into My Life var gripande vacker, fylld av en förälders stolthet och smärtan över en oundviklig förlust. I Don't Want To Know från Dear World sjöngs kraftfullt och medryckande, och Song On The Sand lät Barton visa upp sin mer intima och kärleksfulla sida. Hennes komiska paradnummer, Nelson, visade verkligen vilken mångsidig talang hon är.

När man ser Barton på scen – där hon presterar så enkelt och självklart med enorm stil och en strålande, klangfull röst – kan man inte låta bli att undra varför hon inte fått roller i de senaste stora uppsättningarna. Både Made In Dagenham, Woman On The Verge Of A Nervous Breakdown och High Society hade lyfts rejält om Barton hade funnits med i ensemblen.

För Barton är inte bara en lysande solist, hon är också en fantastisk lagspelare. Hennes närvaro lockar fram det allra bästa ur motspelarna Ria Jones och Sarah-Louise Young. När alla tre sjunger och dansar tillsammans är produktionen felfri. Harmonispelet är säkert och stabilt, vilket ger tyngd åt Hermans magnifika melodier.

Jones är en begåvad artist med en ljuvlig röst, och hon bidrar med stor erfarenhet och en varm, fyllig ton i sina omsorgsfulla tolkningar av klassiker som I Am What I Am, Before The Parade Passes By och Time Heals Everything. Hon lyckas se förbi de välkända arrangemang som ofta döljer dessa låtar (som gjorts av så många artister) och hittar nya, spännande sätt att framföra dem på. Hon triumferar.

Young har vuxit under spelperioden, och även om hennes röst kanske inte är lika kraftfull som kollegornas, levererar hon sina solon med en lätthet, en nerv och en underhållande självsäkerhet som placerar henne i samma liga som de andra. Hennes komiska timing i Take It All Off och La Cage Aux Folles är fantastiskt underhållande; varje replik landar precis rätt för maximal humoristisk effekt.

Uppsättningen får utmärkt stöd av kapellmästaren Edward Court, som både spelar piano, steppar och agerar dragspels-stooge (allt med bravur), samt av Sophie Byrne på träblås. Byrne briljerar på flera olika instrument och gör dessutom en fantastisk insats som julgran i ett av de bästa numren: We Need A Little Christmas.

Kate Golledges vision och regi fungerar mycket bättre i den varmare och mer intima miljön på Jermyn Street än vad den gjorde i den mer sterila ”tomma ytan” på St James Studio. Det finns en tydlig känsla av Hermans vardagsrum, med en lätt anspråkslös vaudeville-känsla över scenografin, och en ständig nostalgi i de inramade fotografierna av berömda divor som pryder väggarna. Allt känns avslappnat och fokus ligger helt rätt på passionen, glöden och skönheten i Hermans musik och texter.

Matthew Coles koreografi är charmig och rapp – Tap Your Troubles Away är rent ut sagt inspirerad. De tre stjärnorna rör sig väl och, bäst av allt, samarbetar utan något behov av att stjäla rampljuset eller ”vara stjärnan”. De vet att det är Herman som är stjärnan och de tjänar honom på bästa sätt.

Intressant nog kände man i den förra versionen en önskan att få veta mer om Herman, att få höra fler anekdoter om hans liv och karriär. Den här gången var det dock inget problem; man var tvärtom så ivrig att få höra mer av musiken från denna fantastiska trio att pratorna nästan kändes aningen för långa och avbrytande.

Det här är en genuint fantastisk kväll för alla musikalälskare. Om man bortser från Gypsy finns det inget i London just nu som slår detta när det gäller valuta för pengarna och ren, outsinlig glädje.

Jerry's Girls spelas till och med den 31 maj 2015 på Jermyn St Theatre