RECENSION: King Charles III, Almeida Theatre ✭✭✭✭✭

Oliver Chris som William och Tim Pigott-Smith i titelrollen som King Charles III. Foto: Johan Persson King Charles III

Almeida Theatre, flyttar inom kort till West End

16 maj 2014

5 stjärnor

Paus. Den långe mannen i kostym till höger gäspar, reser sig och säger lite hånfullt till sin likaledes klädde och gäspande kumpan: "Det där är inte blankvers. För i helvete. Det rimmar ju inte ens." Det krävdes rejäl självbehärskning att inte spräcka den där särdeles trögtänkta bubblan av malplacerad överlägsenhet. Men, som väl var, fanns det mer underhållande saker att ta sig för.

I den långsamma kön till paubaren hörs många samtal, många olika åsikter. "Jag är rojalist och det här är en skymf. Men bra skådespeleri, det får man medge." "Jag skulle kunna skjuta hela bunten, men det här är lite väl magstarkt. Jävligt bra skådespelare dock." "Jag känner Charles, vet du. Inte alls likt honom. Men skådespelaren gör ett kanonjobb." "Monarkin är meningslös så pjäsen är dödsdömd. Men skådespelarna är fantastiska".

Det säger en hel del när publiken är så osäker på själva pjäsen, men till synes helt enig om skådespelarnas kvalitet. Mike Bartletts "framtidshistoriska pjäs", Charles III, som nu har sin urpremiär på Almeida Theatre i regi av Rupert Goold, är oavsett hur man ser på saken ett märkvärdigt stycke teater. Det är inte en fantastisk pjäs, inte heller en pjäs som sannolikt får ett långt liv eller oändliga nyuppsättningar – men det är ett storslaget teaterspektakel för detta decennium, för denna tid. För just nu.

På många sätt frammanar den Shakespeares anda och ger sig därmed en förhöjd känsla av tyngd. Blankversen gör nästan det på egen hand; på något sätt leder det disciplinerade skrivandet till att publiken lyssnar mer uppmärksamt, tar materialet på större allvar och tvekar inför att skratta, för att sedan förstå genren och acceptera den.

Men det är inte bara det. Det finns trådar från så många av Shakespeares pjäser och drag av många av hans nyckelkaraktärer. Charles står i stor tacksamhetsskuld till King Lear och Richard II, och det finns mer än en gnutta Volumnia över Camilla. Det går inte att ta miste på Hal i Prins Harry, Lady Macbeth i Kate, Hamlet och Angelo i William, Bolingbroke i premiärminister Evans – till och med Diana dyker upp som en sorts vålnad eller häxa från Hamlet eller Macbeth. Inget av detta är en slump – och det är genialt att ta dessa element och sömlöst, nästan osynligt, sy in dem i väven av verkliga personer som alla levande människor har en åsikt om.

Shakespeare-effekten fortsätter med användandet av biroller för att bidra med folklig visdom eller komisk lättnad – de naturliga efterföljarna till portvakten, dödgrävaren och amman finns alla här. Precis som de viskade, konfidentiella utbytena mellan mäktiga ledare som vill nå specifika mål, så välbekanta för dem som känner till samtalen mellan Cassius och Brutus eller valfritt antal lorder i krönikespelen.

Men detta är inte Bartletts enda styrka här. Pjäsen är en genuin thriller, med vändningar som är både helt oväntade och förtjusande intrikata och fängslande. Den underbara överraskningen halvvägs in i andra akten är andlös och värd hela kvällen i sig. Och det bjuds på gott om skratt längs vägen – men när vinden väl vänder mot Charles blir den höga tragedin aldrig komisk, utan förblir säreget hypnotisk.

Pjäsen har inget särskilt nytt att säga om monarkin, Storbritannien eller något annat, men den verkliga skickligheten här ligger i att något nästintill bekant får ett utseende och en känsla som är exotisk.

Allt i Goolds uppsättning fungerar. Från den ceremoniella, begravningslika inledningen vid gudstjänsten för Elizabeth II:s bortgång, genom scenerna i palatset och parlamentet till den avslutande, märkvärdiga och rörande kröningssekvensen – pampigheten är ständigt närvarande. Tom Scutts sparsmakade, enkla scenografi ser till att publiken alltid är medveten om de religiösa och statliga undertonerna i varje scen, kronans ständigt svävande närvaro såväl som folkets eviga dom.

Jocelyn Pook står för magnifik musik som är helt perfekt för de storslagna och nakna känslorna, vändningarna och historiens vingslag. Musiken omsluter och bäddar in handlingen, och ger både tröst och en stilfull inramning.

Och publiken har rätt – skådespeleriet är inte bara bra. Det är faktiskt en ren triumf.

Tim Piggott-Smith är sensationell som Charles. Bestört, förbryllad, godsint, olycksbådande, häpen, skrytsam, stridslysten och belägrad – han är enastående i precis varje avseende och i varje scen. Den flodvåg av passion han släpper lös är häpnadsväckande. Detta kan mycket väl vara hans livs rollprestation. Det är en mäktig och imponerande bedrift.

Han får bergfast stöd av Oliver Chris ljuvligt underspelade William (Chris felfria hantering av överraskningen i akt två är värd en Olivier Award), Richard Gouldings förtvivlade och vilsna Harry, Lydia Wilsons härligt intriganta och hårsvängande Kate, Adam James vassa och arroganta Labour-premiärminister, Nicholas Rowes öppet svekfulla och snobbiga oppositionsledare från Tories, Margot Leicesters trogna men sävliga Camilla och Katie Braybens ljuvliga, listiga Diana. Var och en är fenomenalt bra – och ofta på ett oväntat sätt.

Detta är teateralkemi av sällsyntaste slag.

Den kommer att påverka varje person som ser den på olika sätt, för den är allt och inget på samma gång. En möjlig tidslinje, en fantasi, en liknelse, ett skämt, en extrapolering av kända fakta, en seriös fundering över tillståndet i Storbritannien: den kan ses som allt detta eller inget av det, beroende på ditt perspektiv.

I sanning är det ett tillfälle för bra skådespelare att göra stordåd.

Och dessa skådespelare missar inte tillfället.

Det är slutsålt på Almeida men pjäsen borde verkligen flyttas – den skulle kunna spelas var som helst, åtminstone under åren innan den nuvarande monarken dör. Om du får chansen – se den.

EXTRA: – King Charles III har meddelat att den flyttar till Wyndhams Theatre. Boka nu!