RECENSION: Knight Of The Burning Pestle, Sam Wanamaker Playhouse ✭✭✭✭

The Knight of the Burning Pestle

Sam Wanamaker Playhouse

28 februari 2014

4 stjärnor

Enligt Rodgers och Hammerstein finns det ingenting som går upp mot en dam, och även om de har rätt, finns det en annan sak som är svårslagen: att gå på teater för att se en pjäs man inte vet någonting om och bli fullkomligt knockad. Ännu mer spännande är det när pjäsen i fråga skrevs redan 1607, frammanad och född på bara åtta dagar för länge sedan.

Och precis så var det i kväll på vackra Sam Wanamaker Playhouse, där Adele Thomas alldeles strålande, oerhört välavvägda och perfekt framförda uppsättning av Francis Beaumonts The Knight of the Burning Pestle spelas och sprider hejdlös glädje i salongen.

Manuset känns fräscht, roligt och oroväckande postmodernistiskt för att vara skrivet för så länge sedan.

Grundidén handlar om ett teatersällskap som ska framföra ett av sina inrepeterade stycken för en Londonpublik. De drar igång, men i publiken finns högljudda och bråkiga häcklare – personer som inte drar sig för att skapa kaos och kräva den underhållning de själva vill ha, snarare än den de betalat för att se.

Häcklarna kräver en pjäs för arbetarklassen och insisterar på att deras tjänstepojke (som jobbar åt en specerihandlare och som är högst rimligt livrädd för handlarens fru), en blyg och något haltande parvel vid namn Rafe, ska ansluta sig till ensemblen. Han tvingas göra vad de än begär på scenen medan originalpjäsen desperat försöker fortsätta vid sidan av.

Det är lika bisarrt som det är roligt. En äkta fars, men med ett stort, klappande hjärta.

Här finns inte en enda person som inte är helt säker på sin uppgift, helt kapabel att utföra den och helt och hållet inställd på att få allt att fungera i perfekt samspel.

Ensemblen sprudlar av talang. Det krävs verklig skicklighet för att spela dåligt skådespeleri på ett övertygande sätt – men det här gänget briljerar. Det är ofta skrattfest på högsta nivå. Det finns inslag av divor och stjärnfasoner i många av rolltolkningarna, men ingenting känns felplacerat; allt fungerar i en synkronisering som är både imponerande och enormt underhållande.

Som de maktfullkomliga medborgarna som kapar pjäsen är Phil Daniels och Pauline McLynn helt fantastiska. Sekvensen där hon prasslar med godispapper och delar ut till publiken, och helt stjäl showen från de på scenen, är andlöst rolig. Och Daniels har en osviklig förmåga att pricka in ett skämt och sedan krama ur ännu mer humor ur dess sprattlande kropp. Tillsammans är de en komisk sensation.

Matthew Needham, i rollen som den enkla pojken Rafe som kastas in i rampljuset, står för kvällens prestation. Mjuk, enkel, djupt ute på djupt vatten men ständigt kämpande för att lyckas – detaljrikedomen Needham ger karaktären är finstämd och givande. Han är rolig på alla tänkbara sätt, och levererar sedan överraskande nog ett tal sent i pjäsen som är genuint rörande och som får en att känna sig stolt över att vara Londonbo. Det är en mästerlig rollprestation.

Alex Waldmann är i toppform som sällskapets ledande man som avskyr det påtvingade avbrottet, men som är mottaglig för varje fåfäng och prålig uppvisning av sin egen ”stjärnglans”. Det är ett fint komiskt nummer och hans spökscener är särskilt underhållande. Kvinnan bakom mig var så övertygad om att han hade dött att hon skrek rakt ut när han vaknade i kistan. Enastående.

Särskilt njutbar är hans fysiska komik. Han och Needham utkämpar ett slagsmål som bokstavligen äger rum i hela teatern – de dundrar in i pelare, fönster, glasväggar, golv och publikmedlemmar. Inga medel sparas i jakten på skratt.

Sarah MacRae matchar Waldmann på alla plan som skönheten Luce. Hon är ljuvlig, särskilt i spelet mot mannen hennes far vill att hon ska gifta sig med (en perfekt spelad prålsjuk typ med rimmat tal, gestaltad av Dickon Tyrell som har kvällens bästa entré och vars helrosa outfit i de tre första akterna är essensen av komik), men också i scenerna av äkta ömhet med Waldmann. Hennes tal över vad hon tror är Waldmanns döda kropp är helt förtrollande.

Vi får se utmärkt gycklararbete från Samuel Hargreaves (en sorts narr som sjunger, dansar och agerar med finess), Dennis Herdman och Dean Nolan (som bildar ett slags Helan och Halvan-par och blir perfekta motpoler till Needhams Rafe – särskilt en flygande pajas och en prinsessa med gyllene skägg). Magiskt.

Hannah McPake är förtjusande som Mistress Merrythought, och i en roll som stjäl varje scen han är med i (allt han gjorde var sublimt och hysteriskt, till och med hur han bar sin löjligt rödorangea peruk) är Giles Cooper en sensationell Michael – den mesiga men uppriktiga och sympatiska lillebrodern till Waldmanns självcentrerade Jasper.

Paul Rider får ut mycket av rollen som Merrythought, och hans val av kostym (smutsiga underkläder) fungerar väl som kontrast till hans ständigt soliga humör. Han sjunger mycket, och sällan rent, men det stör aldrig. På något sätt lyckas han göra det falska charmigt.

Brendan O'Hea är briljant som den ondskefulla, knivslipande hotellägaren (den fuktigaste skurken i West End) och gör sedan en tour de force som den löjliga Jätte-barberaren som Rafe måste dräpa.

Hela sällskapet är en ren fröjd. Ingen skäms eller tvekar inför regissörens vision, och regissören vill ha en enkel, chosefri men mycket intelligent och rolig tolkning av Beaumonts pjäs. Adele Thomas står här på mycket stadig grund – och resultatet är en triumf. Tre timmar av ren glädje.

Visst hade man kunnat korta ner materialet något, men det behövs verkligen inte. Det känns inte som en lång kväll på teatern. Pjäsen bubblar fram med en entusiasm och livslust som är livsbejakande och smått magisk.

Det är förbluffande att inse att den här pjäsen skrevs bara sju år efter Hamlet. Den känns fortfarande pigg och fräsch.

Om du värdesätter den värme som humor och sanning ger – skynda dig att se den här. Det är en vinnare.