RECENSION: Kunene and the King, Ambassadors Theatre, London ✭✭✭

Julian Eaves recenserar John Kanis pjäs Kunene and the King som just nu spelas på Ambassadors Theatre i regi av Royal Shakespeare Company.

John Kani och Antony Sher i Kunene and the King. Foto: Ellie Kurtz Kunene and the King

Ambassadors Theatre

29 januari 2020

3 stjärnor

Boka biljetter

Pjäser skrivna av skådespelare kan vara fascinerande skapelser.  Vissa skådespelare, som Harold Pinter eller William Shakespeare, var riktigt skickliga på det.  Andra har haft mer ojämn framgång, och en sådan är den sydafrikanske veteranen John Kani.  För många år sedan fick han en enorm succé med sitt anti-apartheid-stycke 'Sizwe Banzi Is Dead'.  Nu återvänder han till scenen med ett nytt verk som reflekterar över hemlandets sorger och bedrövelser.  Det är ett intressant verk, med flera välformulerade repliker och en rejäl roll åt honom själv och en annan skådespelare – en roll som här fylls av landsmannen Antony Sher – och det är väl värt ett besök för chansen att se dessa två fantastiska skådespelare göra ett strålande jobb.

John Kani och Antony Sher. Foto: Ellie Kurtz

Den dramatiska strukturen verkar dock inte vara en av Kanis främsta styrkor.  Den sydafrikanska regissören Janice Honeyman visar stor respekt för texten och iscensätter det hela på ett mycket naturalistiskt sätt; deras landsman Birrie Le Rouxs realistiska scenografi gör likaså.  Ändå skapar manuset en förväntan i den första scenen (eller akten?) av detta 96 minuter långa drama, som spelas utan paus men med två scenbyten, att Shers karaktär – den berömda sydafrikanska skådespelaren Jack Morris – håller på att lära sig rollen som Kung Lear och har en deadline några månader framåt.  Komplikationen är att han har cancer i stadium 4, och Kani, i rollen som titelns Lunga Kunene, anländer som hans inneboende palliativa vårdare för att stötta honom så länge det går innan han måste läggas in på sjukhus för livets slutskede.  Framtiden ser med andra ord inte särskilt ljus ut för Morris kommande Lear-produktion!  (I en intressant vändning spelar Sher faktiskt också Lear i RSC:s nuvarande repertoar, samma kompani som sätter upp denna pjäs.)

John Kani och Antony Sher. Photo: Ellie Kurtz

Om du tror att detta kommer att fungera som en genomgående röd tråd genom pjäsen, lär du dock bli besviken.  Många andra teman vandrar in i Kanis manus och knuffar pjäsen åt sidan – i alla bemärkelser.  Dessutom verkar Kunene ha – tja – professionella svårigheter att knyta an till sin patient, som ofta beter sig rent ut sagt förfärligt.  Som en metafor för svårigheterna för vita och svarta i Sydafrika att komma överens är det så tydligt det bara kan bli.  Men detta genererar också några av de kraftfullaste replikerna: 'De vita röstade på Mandela för att de trodde att han skulle skydda dem från de svartas vrede', är förmodligen det starkaste påståendet i texten, och det är underbart minnesvärt.  Men resten av pjäsen lever i skuggan av sådana ögonblick.

John Kani och Antony Sher. Photo: Ellie Kurtz

Precis som i 'Tre systrar' som just nu spelas på Lyttelton, gör den numera obligatoriska afrikanska sångerskan några framträdanden; Anna Mudeka sjunger på ett lokalt språk – jag antar att det är xhosa, men utan översättning kan jag inte säga vad hon sjunger om, eller ens vad som motiverar hennes närvaro.  Resten av det kreativa teamet kommer också från Sydafrika, med konventionell ljussättning av Mannie Manim, ljud av Jonathan Ruddick och musik komponerad av Neo Muyanga.  Som teaterstycke betraktat spelar det på säkra kort; allt är väl utfört men inget är direkt märkvärdigt, utöver rollbesättningen av två enastående veteraner i de talade rollerna.

Spelas fram till 28 mars på Ambassadors Theatre, London.