RECENSION: Lizzie, Greenwich Theatre ✭✭✭✭✭

Jodie Jacobs, Bjorg Gamst, Eden Espinosa, Bleu Woodward. Lizzie

Greenwich Theatre

24 februari 2017

5 stjärnor

Mer om Lizzie Detta är den största amerikanska musikalen sedan 'Sweeney Todd'. Jag har sett den två gånger denna vecka, i Victoria Busserts fantastiska regi, som nu spelas under en begränsad period på tre veckor på Greenwich Theatre – och det är inget påstående jag gör lättvindigt. Under inga omständigheter bör du låta dig själv missa den.

På sätt och vis är det inte förvånande att den är så bra. Resultatet av omkring 30 års gradvis mognad, har verket passerat genom otaliga faser. Det skapades först av Steven Cheslik-Demeyer (musik och text) och Tim Maner (text, manus och ytterligare musik), som senare fick sällskap av Alan Stevens Hewitt (musik, ytterligare text och arrangemang). Trion har arbetat länge och hårt i häpnadsväckande symbios för att förbättra föreställningen. Nu verkar de faktiskt ha uppnått något som är så nära perfektion man kan komma. I denna magnifika uppsättning ser vi vad som i allt utom namnet är en av de bästa West End-showerna som erbjuds – men tillgänglig under en strikt begränsad tid på en Off-West End-teater.

Lizzie syftar givetvis på det ökända föräldramordet i slutet av 1800-talet, utfört av Lizzie Borden som enligt ramsan: 'took an axe/ Gave her mother forty whacks;/ When she saw what she had done,/ Gave her father forty-one.' Ramsan är känd världen över, och hon är möjligen en av tidernas mest klassiska "Bad Girls". Berättelsen har tolkats många gånger och detta lär inte vara den sista, men det kommer bli svårt för någon annan att uppnå det djup och den kraft som finns i denna tolkning. Här upphöjs hon och hennes drabbade liv till närmast grekisk tragedi, och referenser till Shakespeare genomsyrar skildringen av splittrade familjer, försummelse, grymhet, sexuella övergrepp och blodig hämnd.

Hela föreställningen är en spektakulär rockkonsert: och otroligt nog, trots att den är skriven av tre män, består rollistan av endast fyra kvinnor som – bortsett från bandet bakom dem – äger scenen helt själva. När såg vi det senast i en musikal? Deras rockband spelar i kulisserna, under ledning av en kapellmästare på keyboard nedsänkt i ett dike framför scenen (den eminente Martin Bermann Konge). Ljuset blixtrar och flammar från scentraverser. Rök bolmar genom luften. Digitala projektioner glittrar och skimrar i bakgrunden. Ljudsystemet omsluter oss i perfekt balanserad förstärkning (och alltid på en behaglig nivå!). Det här kan lika gärna vara en rockkonsert.

Men något är annorlunda. Kvinnorna bär långa 1800-talsklänningar: ståtliga medelklassbrokader eller enkla arbetskläder. Samtidigt håller de i handmikrofoner som påminner oss om att vi befinner oss i den moderna världen när de sjunger för oss: husan Bridget Sullivan (underbart spelad av Jodie Jacobs som blandar hot och komik i en fängslande cocktail); grannen och bästa vännen Alice Russell (den besjälade och vackra Bleu Woodward); den stränga storasystern Emma Borden (ensemblens enda amerikanska, den imponerande Eden Espinosa); och slutligen den tragiska skurken själv, Lizzie Borden (här i en oförglömlig gestaltning av Bjorg Gamst, den enda kvarvarande medlemmen från den danska originalensemblen). Var och en av dessa hade kunnat bära en hel konsertkväll på egen hand, men vi – lyckliga publik som vi är – får hela kvartetten som levererar ett fantastiskt partitur av arenarock-anthems, gripande ballader, dramatiska scener, udda karaktärsnummer, avväpnande postmodernistiska folksånger, skeva hymner och – då och då – korta partier av sammanlänkande dialog. Och de dansar. I klackar!

Ljuset blixtrar och flammar (tack vare geniet Martin Jensen). Rök bolmar genom luften. Digitala projektioner glittrar och skimrar (signerat Martin Sand Vallespir). Ljudsystemet omsluter oss i perfekt balanserad förstärkning – allt tack vare ljuddesignern Tim Hoyers skicklighet. Det här kan lika gärna vara en rockkonsert.

Men något är annorlunda. Kvinnorna bär långa 1800-talsklänningar: ståtliga medelklassbrokader eller enkla arbetskläder, i den första av en rad praktfulla kreationer av Michael Nohr (med ytterligare design av Anna Juul Holm), med hår och den ack så viktiga sminkningen av Frey Olafsson – och ännu mer anmärkningsvärda utseenden dyker upp i andra akten.

Eden Espinosa

Det är en intensiv resa, men en där varje uttryck matchar de narrativa kraven i ögonblicket exakt. Till exempel turnerar musiken i ett stressigt nummer i andra akten över i en jagad 7/8-takt, där nästa takt dundrar in innan den föregående ens hunnit avslutas. Musiken är proppfull av sådana genidrag och det skulle krävas en hel volym för att lista dem alla. Instrumenteringen är lika mästerlig som på de bästa albumen av Quincy Jones eller Gil Evans: motivisk utveckling löper genom allt, och instrumentala färger och densitet används för att förstärka den dramatiska effekten med en precision värdig Puccini. Och den mästerlige kapellmästaren: den man som hållit ihop föreställningen sedan 2014, tillsammans med sina förstklassiga musiker på gitarr (Steffen Schackinger och Jens Kokholm), bas (Allan Nagel), trummor (Lars Daugaard) samt cello och slagverk (Jess Cox).

Victoria Bussert är en nära samarbetspartner till den danska producenten Søren Møller, som under många år har drivit ett imponerande och driftigt program av musikalpremiärer på danska Fredericia Teater. Han har förvandlat teatern till en scen för en oändlig lista av europeiska urpremiärer på stora nya verk från USA och resten av världen. Efter att ha sett Off-Broadway-uppsättningen och förälskat sig i den, engagerade han Bussert för att ta sig an verket, och tillsammans satte de upp denna version 2014. Greg Daniels anlitades för att skapa den passionerade originalkoreografin. Den spelades i repertoar – i dansk översättning – under en säsong. Nu, med delvis ny rollista och framförd på engelska, och efter en kort nysättning i Fredericias extraordinära lantliga miljö, får detta märkvärdiga verk sin bästa brittiska premiär någonsin i samarbete med Katy Lipsons Aria Entertainments. Dessutom till de förmånliga biljettpriser som Greenwich Theatre erbjuder (maxpris £26). Inte konstigt att biljetterna går åt snabbt; på de två föreställningar jag besökte fanns knappt en ledig plats. Ärligt talat är detta typen av högkvalitativ, experimentell musikalteater som National Theatre brukar erbjuda. Och det här är lika bra som något du kan se på Olivier eller Dorfman.

Så dröj inte. Boka dina biljetter nu och tacka din lyckliga stjärna att du kan förälska dig i Lizzie genom hennes musik och teatermagi – på säkert avstånd från "den där" yxan!

LÄS MER OM MUSIKALEN LIZZIE