RECENSION: Lord Dismiss Us, Above The Stag ✭✭✭✭

Julian Eaves har sett Lord Dismiss Us på Above The Stag och hittar en välskriven sedekomedi som känns särskilt aktuell i dagens samhälle.

Lord Dismiss Us

Above The Stag

28 oktober 2017

4 stjärnor

Boka nu

För dig som letar efter en värdig uppföljare till Alan Bennetts 'The History Boys' eller Julian Mitchells 'Another Country' – en djupt välskriven, stramt komponerad sedekomedi som utspelar sig i den homoerotiskt laddade atmosfären på en internatskola för pojkar – behöver inte leta längre: här är den. Glenn Chandler har tagit Michael Campbells smått campigt underhållande roman med samma namn, skriven runt tiden då Wolfendenrapporten rekommenderade en delvis avkriminalisering av homosexualitet i Storbritannien, och förvandlat den till en rapp föreställning fylld av kvicka repliker, träffande dubbeltydigheter, en och annan sång eller bön, och en nypa amatörteater. Allt detta kryddas med ett stråk av hot, förförelse, skuld, våld, förräderi och slutligen upprättelse genom kreativitet. I en ekonomisk men fängslande och dynamisk produktion på denna lilla scen, regisserar Chandler sitt eget manus – en expanderad version av vad som tidigare visades på Edinburgh Fringe i somras – med självförtroende och stor stilkänsla.

Här fungerar livet på en katolsk internatskola som en metaoform för hur samhället reglerar mänsklig sexualitet. En ny rektor, Philip Crabtree – spelad av David Mullen med skotsk, kalvinistisk stränghet, men ständigt underställd sin Lady Macbeth-liknande hustru Cecilia (en iskall Julie Teal) – anländer för att skaka liv i Weatherhill School. Han ska rensa ut dekadensen, röka ut perversioner och tvätta bort varje spår av ofullkomlighet. Det påminner mycket om efterkrigstidens korståg för att utrota homosexualitetens 'gissel' från det brittiska folket. Hans närmaste allierade är den spände prefekten Steele – Matthew McCallion i en mycket imponerande professionell debut. Men till och med Steele ryggar tillbaka inför rektorns hänsynslösa besatthet, särskilt när häxjakten – som sådana brukar – spårar ur utom kontroll.

Det finns även en annan nykomling på skolan, en anländare från Eton – som flyttats till en billigare skola av ekonomiska skäl – i gestalten av Joe Bences Nicholas Allen: en oskyldig men erfaren skådespelarinsats, där Bences reaktionsförmåga gör varje ögonblick på scenen till ett spännande äventyr. Som kontrast möter vi den till synes förfinade och uttråkade Terry Carleton – Joshua Oakes-Rogers – som väcks ur sin apati av en plötslig och överväldigande fascination för Allen. Detta skuffar undan – med brutala konsekvenser – hans tidigare flört Peter Naylor, som spelas av Jonathan Blaydon med en härlig febrig lekfullhet. Personalstyrkan kompletteras av den omtänksamme Eric Ashley – Lewis Allcock gör det bästa av denna lugna punkt i stormens öga – och Mullens kontrasterande dubbelroll som pastor Cyril Starr. Det är anmärkningsvärt att dessa sju skådespelare lyckas gestalta ett så stort utsnitt av skollivet, inklusive en föreställning för skolans styrelse och ett upplopp.

Det snygga men tryckande sceneriet av David Shields, med sina ekpaneler och gotiska dörröppningar, förstärker känslan av att skolan har anor 200 år tillbaka i tiden, vilket sätter fokus på att pjäsen egentligen handlar om nationens tillstånd som helhet. Scenlösningen bygger dock främst på de kistor som utgjorde scenografin i Edinburgh, och det kan diskuteras om de verkligen behövs i samma utsträckning i denna lokal. I övrigt känns produktionen nu mer naturalistisk. Pjäsen, som är en tydlig produkt av 60-talets revolt mot gamla traditioner, poängterar gång på gång hur människor tvingas leva i ett samhälle som vägrar erkänna vilka de är. Den enda lösningen är att förkasta det samhället och söka efter något bättre. Det är precis det som sker i detta drama. I en tid då nationen återigen verkar ha svårt att avgöra vilken väg den ska ta, är nypremiären av den här pjäsen synnerligen välvald.

Chandlers kompani, Boys of the Empire Productions, har gjort ett utmärkt jobb med att sätta ihop detta, och de har gett oss en viktig påminnelse om denna underhållande och intelligenta författare. Låt oss minnas att de sociala reformer som inleddes med Wolfendenrapporten drevs igenom av parlamentet trots ett ofta utbrett motstånd hos allmänheten. Det är också en påminnelse om att ett ledarskap bör visa vägen mot ett bättre samhälle. Skrivandet är skickligt, inte minst i hur Chandler komprimerat romanen till ett 20-tal korta scener med en imponerande teaterteknisk fingertoppskänsla. Det finns stunder då dramaturgin svajar något, men det finns en omisskännlig känsla av att allt rör sig obevekligen mot det ögonblick då de unga upptäcker upprorets ande, kastar av sig förtryckets bojor och tar kontroll över sina egna liv. Det är ett rörande och inspirerande ögonblick. Efter alla dessa år har budskapet inte förlorat sin kraft. En modig och genomtänkt nypremiär som alla inblandade förtjänar beröm för.

BOKA BILJETTER TILL LORD DISMISS US