RECENSION: Mandy Gonzalez med Seth Rudetsky, livestreamad ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Mandy Gonzalez som gästar Seth Rudetsky i det senaste avsnittet av Seth Online Concert Series.

The Seth Concert Series med Mandy Gonzalez och Seth Rudetsky

Sändes live söndagen den 25 april, repris måndagen den 26 april

Seth Concert Website

Så har det blivit dags för ännu ett avsnitt.  Den här serien, som nu pågått i månader, har etablerat sig så väl på den virtuella musikalscenen att den nu börjar göra det som teater är menat att göra: den får oss att ställa frågor.  Ju mer jag tittar på den här showen, desto mer funderar jag över motiven bakom den.  Seth Rudetsky har kört sina kabarégästande pratshower i många år nu, långt före dagens "märkliga tider".  Han har utvecklat ett visst sätt att hantera det här formatet på, med gäster han ofta arbetat med tidigare, och ibland skapat långvariga relationer till. Under en ansenlig tid har konceptet fungerat väl: så länge gästen har en bra anekdot eller två att bjuda på, och kan göra något vettigt av sin Broadway-repertoar under 90 minuter, så flyter det på smidigt.

Och ändå.  Till slut smyger sig ett litet tvivel in i medvetandet, och innan man vet ordet av ställer en liten röst frågan: "Var det här allt?"  Hjulen snurrar i allt snävare cirklar av en alltför bekant och förutsägbar repertoar. Gäst-CV:n efter gäst-CV börjar likna varandra alltmer, och Seth verkar en aning vilsen inför vad han ska göra med ett format som omärkligt men gradvis börjar tappa energin.

Mandy Gonzalez hade något av ett tema på gång när hon drog igång sin egen version av "Dat-da-dah-dah-daaahh!" från Lin-Manuel Mirandas "Hamilton" (låten har kanske en annan titel, men för mig kommer den alltid bara att vara känd genom refrängen).  Revolution?  Samhällskritik?  "Che Sara Sara" (Jay Livingston och Ray Evans) gavs ett ljuvligt, långsamt bluesarrangemang som lockade fram några riktigt djupa och passionerade toner från Gonzalez.  Det här är den typ av framträdande som – under normala omständigheter – räcker gott för att skapa ett dundrande kabaré-nummer.

Men det här är långt ifrån "normala tider".  Ett fantastiskt framträdande kan följa på ett annat, men om sångerna drar åt olika håll tenderar de att undergräva varandras samlade effekt.  Även om jag misstänker att drivkraften bakom dessa online-shower var coronapandemins stängning av teatrar och nöjeslokaler – med syftet att ersätta det publiken saknar, som låtarna, sångarna, glamouren, skvallret och kändisskapet – tror jag att man eventuellt missar målet här.  Det är inget brott i sig; detta är en unik situation som ingen har kunnat förbereda sig på.  Vi har rätt att göra fel.  Det bör också sägas att Rudetsky är en fenomenalt skarp och intelligent artist vars analyser av kända musikalnummer är ett måste för alla som älskar genren.  Vi får då och då glimtar av detta i serien, men kanske har producenterna avrått honom från att gå in på "för mycket" detaljer?

Man kan bara undra.  För vad det är värt, så saknar jag den sidan av hans intellekt.  Men inte ens det är vad som egentligen saknas i dessa konserter.  Nej.  Efter moget övervägande tror jag att vad publiken verkligen saknar när musikalscenen ligger nere inte är låtarna eller stjärnorna, utan berättelserna.  De saknar narrativet.  Och den här showens format ger inte tillräckligt stor inblick i dessa berättelser för att kompensera för den förlorade teaterupplevelsen.  Det är ingen slump att ett av de mest framgångsrika avsnitten var Jackie Hoffmans: de flesta låtarna där var skrivna av henne själv, och herregud – när de serveras tillsammans i en kabaré, då slår de verkligen till med full kraft.

Kirsty MacColls och Pete Glenisters "In These Shoes" öppnade dock ett fönster mot frisk ny mark.  Men när man hörde den längtade man efter att se den i ett annat sammanhang än vad den råkar betyda för just artisten som sjunger den.  Det skulle finnas många sätt att göra det på: för flera år sedan på ITV lyckades man med konceptet "Song by Song by Sondheim" för en rad andra textförfattare – en originell ansats som tog oss in i kärnan av vad deras material handlar om.  Artisters egna minnen, hur mycket de än sprakar av nerv och spänning, når sällan djupare än så.  Och den här showens metod att låta sångaren sätta stämningen leder oundvikligen till en känsla av "mer av samma" när resultatet väl presenteras.

Hur skulle man annars kunna förklara ett plötsligt kast till Jim Steinmans "Total Eclipse of the Heart" (en 80-tals hit för Bonnie Tyler, som senare klämdes in i Broadway-showen "Dance of the Vampires" 1997)?  Ja, Gonzalez sjunger den fantastiskt och Seth spelar mycket eftertänksamt, men varför är den där?  Vad har den för koppling?  Om det enda svaret på den frågan är "Gonzalez", är hon då en tillräckligt fängslande karaktär för att bära oss genom hela showen?  Rent musikdramatiskt vore svaret "Ja, OM det finns tillräckligt mycket som står på spel".  Så, vad står på spel i den här showen?  Svaret är: inte särskilt mycket.  Faktum är att dessa framträdanden främst verkar syfta till att påminna oss om skådespelare och sångare som inte syns någon annanstans just nu.  Det är ett hedervärt mål, naturligtvis, men det är inte nödvändigtvis en stabil grund att bygga en lång konsertserie på.

"Breathe" från Lin-Manuel Mirandas "In The Heights" kom härnäst, vilket var fint utfört, men vem får veta något om historien den bidrar till att berätta?  Eller vem är Lin-Manuel Miranda och vad driver honom?  Återigen, detta är viktiga frågor som en show som denna duckar för.  Och jag börjar sakna dem.  Rejält.  Särskilt när ännu en genomkörning av "Defying Gravity" (Schwartz, "Wicked") låter vackert men ändå känns tung som bly.  För fansen blev dock Bruce Springsteens "Born To Run" ett spännande inslag, men varför följa upp det med "Satisfied" från "Hamilton"?  Om det bara fanns något sätt för en kurator (eller regissör?) att forma hela det här programmet till en mer sammanhängande helhet.  En stor artist som Mandy Gonzalez förtjänar verkligen det bästa.