RECENSION: Maria Friedman, Live at Zedel ✭✭✭✭✭

Maria Friedman

Live At Zedel

Tisdag 2 maj 2017

5 stjärnor

Boka nu

Man lämnar inte direkt den här konserten efteråt, man snarare seglar därifrån på en våg av eufori.  Vid slutet av den första delen av en massiv tre och en halv veckas gästspel på Café Zedels intima kabaretbar Crazy Coqs, hade den brittiska musikalkonstnärernas självklara mittpunkt förflyttat sin publik långt bort från vardagens bekymmer till de mest innerliga drömmarnas och hjärtats lustgårdar.  Maria Friedman är van vid detta från Gallagher’s i New York, där hon bemästrar sexveckorsperioder med glans: så James Albrecht, konstnärlig ledare för Crazy Coqs, har placerat introduktionen av denna nyhet på den här London-adressen i trygga händer.

Först upp på scen var dock pianisten och arrangören Jason Carr, en mångårig samarbetspartner till Friedman; hans livliga uvertyr satte kvällens briljanta ton och förberedde oss på den meny av Bernstein och Sondheim (plus deras kumpaner) som skulle följa.  Och som den följde.  Vi inledde med en snygg New York-mashup av ”What More Do I Need?” och ”Love Me, Love My Town”: den senare handlar visserligen inte om NYC, men i detta sammanhang beskrev den så perfekt verkligheten i Manhattan – kvällens tes var att demonstrera vilka hängivna anhängare av USA:s kulturella huvudstad vi finner i Lenny och Steves verk.

Lite avslappnat småprat med publiken och träffsäkert gnabb över flygeln fick den fullsatta lokalen att slappna av, vilket ledde oss in i ett annat av Friedmans signaturstämningar: eftertänksam kontemplation.  Hennes röstkontroll i ”Lonely Town” var helt utsökt och undvek all överdriven sentimentalitet (detta sparade hon klokt nog till recitalens slutskede), och det gav den kommande uppsättningen av ”On The Town” på Open Air Theatre Regent’s Park en av många – säkert turliga tillfälligheter – puffar.  Ändå är denna artists scenkonst sådan att hon inte bara lät det stanna där: istället fick vi en extraordinär mix av ”Another Hundred People” från ”Company”, där hon kontrasterade sin kraftfulla lyrik med ett lika precist socialt panorama, vilket gav nytt liv åt båda de välkända verken.

Samtidigt som hon regisserar ”Stepping Out” i West End och snart har premiär för den nya musikalen ”Dusty” (skriven av Jonathan Harvey), är Maria Friedman även känd för sina fantastiska masterclasses och sitt sätt att berätta historier genom sång (och som vi fick här då och då, även dialog).  Därför blir det, även i en enkel ”list-sång” som ”A Hundred Ways To Lose A Man” (från ”Wonderful Town”, som nyligen sattes upp på Ye Olde Rose and Crowne), mer i situationen än vad man först anar.  Och vem mer skulle kunna para ihop den showens ”I’m A Little Bit In Love” med ”In Buddy’s Eyes” från den helt annorlunda ”Follies” (en föreställning som väntar på en hett efterlängtad nypremiär på National Theatre i höst)?  Eller vem skulle kunna få dem att smälta samman i ”I Have A Love” från ”West Side Story”?  Friedman ligger alltid steget före, och likt en begåvad regissör uppmuntrar hon oss – som sin ensemble – att tänka och upptäcka själva.

Vi kan inte annat än förundras över hennes tekniska skicklighet.  Med en avväpnande humor påpekade hon de tekniska fallgroparna i ”Getting Married Today” (återigen från ”Company”) för att sedan kasta sig ut i en förödande felfri tolkning av berättelsen om den motvilliga bruden (komplett med slöja) – med ett varmhjärtat inhopp från Mr Carrs brudgum.  Detta framkallade välförtjänta hyllningsrop från publiken.  Sen överraskade hon oss ytterligare genom att så stilla dra in oss i samma shows ”Being Alive”, presenterad som ett litet kammarmusikstycke, helt olikt det storslagna manér låten oftast framförs med.  Med publiken tryggt i sin hand fick vi sedan Bernsteins Ned Rorem-doftande ”So Pretty”, en syrlig men delikat protestsång mot Vietnamkriget (men knappast ur tiden, med tanke på alla de konflikter som fortfarande rasar runt om i världen).

Därefter fick vi chansen att hämta andan med den magnifika ”Take Care Of This House”, en sång som gjordes känd här i landet av en annan stor sjungande brittisk skådespelerska, Patricia Routledge.  Det förde oss vidare till den kloka ”Children Will Listen” innan humorn tittade fram igen i (”On The Towns”) ”And I Can Cook”.  Medan vi skrattade åt den märkte vi knappt hur Jason Carr smög in i den sublima introduktionen till ett av stjärnans största paradnummer, ”Losing My Mind”, som kändes helt nyskriven inför våra ögon där varje stavelse och subtil harmonisk skiftning gavs enorm nyans och djup.  Detta toppade hon med en underbar ”Send In The Clowns”, full av vuxen insikt om livets besvikelser och frustrationer, och deras gåtfulla, om än retsamma, skönhet.

Och slutligen, som utlovat vid start, fick vi en Choice-version av ”Somewhere”, som Carr lät växa fram ur ett lätt, nästan bekymmerslöst ackompanjemang, där sångerskan gradvis byggde upp den för att slutligen ge den ett mäktigt, Streisand-liknande tryck.  Det gav kvällens första stående ovationer.  Sen, för att trumfa allt, kom det fram mer rekvisita – läderkeps, polismössa, domarperuk och psykoanalytikerglasögon – för ett snabbt galopp genom ”Officer Krupke”, inklusive massiv publikmedverkan.  Detta gav stående ovation nr 2.  Vilket var fantastiskt, men inte riktigt allt.  Allra sist fick vi ännu ett ljuvligt nummer från ”On The Town”: ”We’ll Catch Up Some Other Time”.  Ja, Miss Friedman och Mr Carr, det hoppas jag verkligen att vi gör.

Spelas till 20 maj 2017

BOKA BILJETTER TILL MARIA FRIEDMAN - LIVE AT ZEDEL