RECENSION: "Master Harold"...and the Boys, National Theatre London ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Athol Fugards ”Master Harold”... and the Boys på National Theatre i London.

Foto: Helen Murray ”Master Harold”... and the Boys

Lyttelton Theatre, National Theatre, London

Fyra stjärnor

Boka biljetter

Athol Fugard har beskrivit ”Master Harold”... and the Boys som sin mest personliga pjäs, en sorts bikt för att hantera skulden över en händelse i hans barndom. Pjäsens förödande skildring av förtryck och vita privilegier i Sydafrika under apartheid är hämtad direkt från verkligheten; till och med karaktären Hally bär Fugards eget smeknamn från barndomen. I Roy Alexander Weises noggranna nyuppsättning blottläggs de orättvisa maktstrukturer som genomsyrar ett trasigt, vitdominerat samhälle på ett skickligt sätt, där ett mörkt allvar balanseras av strimmor av hopp.

Pjäsen utspelar sig i realtid under en enda akt på 95 minuter och byggs långsamt upp. Handlingen utspelar sig 1950 i ett tesalong i sydafrikanska Port Elizabeth, återskapad med fantastisk fingertoppskänsla av scenografen Rajha Shakiry med ljussättning av Paule Constable. Det är dagtid, men utanför är det mörkt och regnet piskar mot det stora takfönstret. De två svarta servitörerna, Sam och den yngre Willie, städar lokalen medan de glatt diskuterar den stundande tävlingen i sällskapsdans som Willie ska delta i. Samtalet avbryts av Hally, ägarnas tonårsson, som behöver en plats att göra sina läxor och äta lunch på i väntan på sina föräldrar.

Foto: Helen Murray

Till en början är det rörande att se Sams faderliga kärlek till pojken han varit vän med under hela dennes uppväxt. Hally är bortskämd och hänsynslös, men hans tonårsfasoner går till en början att överse med tack vare den entusiasm han visar i samtalen med Sam och Willie. Snart får vi dock glimtar av deras relations hårda verklighet, där den vite pojken gång på gång hävdar sin sociala överlägsenhet över de två svarta männen, oavsett deras vänlighet och värdighet. Hallys irriterande och självupptagna pladdrande dominerar stora delar av pjäsen, men dess sanna kraft ligger i det chockerande slutet som fick den (mestadels vita) publiken att dra efter andan.

Foto: Helen Murray

Pjäsen hade premiär 1982, långt innan apartheids fall i början av 90-talet, och ”Master Harold”... and the Boys är förståeligt nog dyster i sin skildring av ett rasistiskt samhälle styrt av en vit minoritet. Samtidigt erbjuder Willie och Sams samtal om sällskapsdans – som var populärt i 50-talets Sydafrika – en symbolisk vision av ett idealiskt alternativ där det, precis som i dansen, finns ”en värld utan krockar”. Under rörelseregissören Shelley Maxwells ledning blir deras värdiga dans en tillfällig motvikt till den orättvisa behandling de tvingas utstå.

Uppsättningen lyfts av två lysande prestationer av Lucian Msamati och Hammed Animashaun i rollerna som Sam och Willie. Duon är charmig och sympatisk, trots Willies omogna kvinnohat, och deras vänskap – som även här påminner om den mellan far och son – är varm och berörande. Anson Boon gör en stark insats som den odräglige Hally, en ofta irriterande inkräktare i de två männens mer intressanta liv, som tystar deras berättelser till förmån för sin egen. Trots att apartheid sedan länge är över förblir ”Master Harold”... and the Boys en skoningslös granskning av systemisk rasism och social orättvisa som än idag känns obehagligt aktuell.

Spelas till och med 17 december 2019