RECENSION: Monstersongs, The Other Palace ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Rob Rokickis Monstersongs på The Other Palace Studio Theatre.

Monster Songs

The Other Palace Studio

6 november 2018

5 stjärnor

Rob Rokicki är kanske inte ett namn som är allmänt känt här i Storbritannien ännu, men det borde han vara. Under ett par föreställningar i veckan fick vi chansen att se och höra en konsertversion av den amerikanske konstnärens senaste verk: en sångcykel med 12 titlar baserad på välkända skurkar från myter, sagor och skräckberättelser, där varje del utforskar en egen epok, attityd och musikalisk stil. Detta är den mogna frukten av många års kreativitet, delvis inspirerad av samarbetet med den grafiske konstnären David O'Neill. Hans illustrationer fyller den vackra utgåva som även innehåller albumet med musikalnumren, och bilderna projicerades mot studions vägg inför kvällens utsålda salong. Det här är ett av de starkaste nya partitur vi har hört på länge, fullspäckat med spelglädje.

Och som vi njöt. Rokicki samarbetade här med den utmärkte regissören Ryan Watson och den briljante, lovande producenten Densie Koch, vars vision och drivkraft verkligen fick hela projektet att lyckas. Tillsammans samlade de ett topplag för att framföra dessa fantastiska nya låtar. Rokicki själv, en skicklig artist, ledde ensemblen från pianot, uppbackad av en suverän rockuppställning bestående av Amy Davis (vackert lyrisk på violin), Connor Arnold och John Caddick på gitarrer med arenakänsla, samt Gareth Thompson som bjöd på tunga beats på slagverk.

West End-stjärnskotten Tyrone Huntley och Cleopatra Higgins ledde öppningsnumret 'Monsterbaby', ett grungigt och bultande startskott som satte den uppfriskande men mörka tonen med sin Frankenstein-liknande refräng 'We made a monster, baby'. Rokicki använder ord med en häpnadsväckande precision och kvickhet; han bygger upp sina språkliga effekter med en disciplin och ett självförtroende som man sällan ser hos dagens textförfattare. Precis som Oscar Hammerstein II före honom, kan det som ser enkelt ut på papperet plötsligt bli bländande minnesvärt och skarpt i kombination med musiken. Dessutom är hans känsla för tempo felfri: varje sång berättar en komplett historia, utan att någonsin dra ut på tiden.

Hans tolkning av 'The Mummy' (en av dessa dussinkoncept som aldrig tycks dö ut) var en animerad parodi. I 'Unravel' använde Rokicki sig själv av ordleken i titeln på ett komiskt sätt, där ett känslomässigt sammanbrott blandas med det groteska i att monstrets linnebindor faller av. Denna listiga kombination av humor och intellekt är typisk för hans fingertoppskänsla: vi roar oss åt situationerna samtidigt som vi känner sympati för karaktärerna.

Ingenting kunde ha utgjort en kraftfullare kontrast än den skräckinjagande 'Say Goodbye', framförd av Sinead Walls föredömliga femme fatale som Medusa – berättelsen om kvinnan vars blick förvandlade män till sten. Wall blir bara bättre och bättre och denna prestation var helt gudomlig. Hon hittar en oändligt subtil och känslig variation av toner i sången och avslöjar både de innersta tankarna och de största dramatiska gesterna på ett organiskt sätt som aldrig låter publiken ana vart hon ska härnäst.

I 'Down and Under' möttes vi av en helt annan värld: ett lättsamt nummer för Huntley och den blott 16-årige Bradley Riches som ett par troll med skumraskaffärer för sig. Riches är ett namn att lägga på minnet, då han mer än väl höll jämna steg med de mer etablerade stjärnorna på scenen. Rokickis förföriska harmoniska uppfinningsrikedom gjorde att man alltid stod på deras sida, med Huntley i perfekt harmoni med varje nyans och betydelseglidning.

Amanda Flynn tog sedan scenen tillsammans med Wall i en dyster historia om två zombier, 'Blood and Brains': en sprudlande duett som blandade 50-talsrock'n'roll med en touch av 60-talstvist. Helt oemotståndligt! Därefter golvades vi av den unge och fenomenalt begåvade George Damms med hans 'Les Mis'-inspirerade berättande, kanske filtrerat genom Bon Jovis katalog: 'The Plans' berättar historien om skapandet av baron Frankensteins varelse ur Igors perspektiv.

Higgins gav oss sedan prov på sin fulla styrka i 'Right Through You', ännu en kvick tolkning av ett klassiskt tema: spöket. Hon lyckades gå från ett suggestivt, långsamt nummer till ett överraskande livligt och upptempo slutparti ('I've got nothing but time'), vilket verkligen visade upp hennes otroliga rockstjärnekvaliteter – fysiskt kraftfullt och känslomässigt laddat.

Riches återvände med lite sval West Coast-rock (tänk en mix av 'Malcolm in the Middle'?) i 'Reluctantly', historien om en drake. Sedan vände Damms på steken och skapade kårar längs ryggraden med den skrämmande 'I'm Sorry' – en titel som kan läsas på flera sätt, här som en bekännelse från en dubbelgångare. Damms sjöng med sin 'engelska' röst, inledningsvis till lätt akustisk gitarr för att sedan övergå i vibrerande thrash-rock.

Flynns andra nummer, 'Hell Hath No Fury', svepte bort allt annat som en häxa direkt sprungen ur en Angela Carter-tolkning av barnlitteratur. Sedan fick vi höra 'Footprints' (skriven tillsammans med Joe Iconis), med Huntleys Yeti och Rokickis Sasquatch i en märklig duett – en blandning av Nick Cave och Eagles där melankoli möter glamour till refrängen 'Two lost souls'. Mitt i sorgen finns det alltid ett lekfullt, snett leende hos Rokicki.

Hela ensemblen samlades för en välbalanserad grand finale: 'It's Over/The Return of Monsterbaby' är en mångfacetterad hymn i Jonathan Larsons anda, med både glitter och en nypa filosofi, som bar med sig publikens hjärtan till ett storslaget slut. Det är svårt att gissa vad som händer härnäst med showen; sångcykler är alltid svårsålda i det här landet, även med kända namn bakom sig. Så vem vet vad nästa steg blir. Vi får helt enkelt vänta och se.

LÄS MER OM MONSTERSONGS