RECENSION: Mosquitoes, National Theatre ✭✭✭✭

Olivia Williams och Olivia Colman i Mosquitoes. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Mosquitoes

Dorfman Theatre, National Theatre

25 juli 2017

Fyra stjärnor

Boka biljetter

Det vimlar av metaforer i Mosquitoes, Lucy Kirkwoods nya pjäs. Efter att ha tagit sig an kinesisk kultur och politik i sin fenomenala Chimerica, använder hon nu partikelfysik som fond för en berättelse om en familj plågad av sorg. Alice är fysiker vid CERN:s partikelaccelerator Large Hadron Collider i Schweiz. Hon försöker på egen hand uppfostra sin begåvade men känslomässigt instabile 17-årige son efter att maken försvann spårlöst nio år tidigare efter ett psykiskt sammanbrott. De får sällskap av Alices frisinnade syster Jenny, som brottas med sina egna problem, samt deras mor Karen – en briljant fysiker som nu konfronteras med åldrandets utmaningar.

En scen ur Mosquitoes. I mitten – Paul Hilton. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Allt detta varvas med partikelfysik för nybörjare, förstärkt av enastående visuella effekter. Precis som de insprängda kapitlen om valars biologi i Moby Dick erbjuder dessa avsnitt ständiga reflektioner kring karaktärerna och deras livsöden. Vi får lära oss om partikelsönderfall samtidigt som vi ser Karens förtvivlan över hur kropp och sinne tynar bort med åldern. De två systrarna och sonen tvingas alla ta ansvar för sina handlingar, på samma sätt som vetenskapsmän måste brottas med effekterna av sina upptäckter, oavsett hur avlägsna de kan verka. Diskussionen om svårigheten i att förmedla vetenskap till lekmän speglar träffsäkert karaktärernas egna svårigheter att kommunicera känslor till varandra.

Bakgrunden till berättelsen är ett experiment vid Large Hadron Collider som studerar effekterna av två kolliderande protoner – en klockren metafor för de två vitt skilda systrarnas möte. Den ena är en vetenskapskvinna som praktiserar kväkarrörelsens värderingar, medan den andra är en vidskeplig vaccinskeptiker och ateist som hävdar att ”det jag känner är starkare än fakta”. Experimentet förklarar också titeln, som anspelar på hur två protoner kolliderar med lika lite ljud och dramatik som två små myggor.

Olivia Colman och Joseph Quinn i Mosquitoes. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Dessa idéer kastas friskt omkring under pjäsens gång, även om de ibland känns ditsatta utan större finess. Men det hindrar inte föreställningen från att vara mycket underhållande, inte minst tack vare de rappa och fyndiga replikerna som avfyras likt – ja, just det – protoner. Framför allt är det de enastående skådespelarinsatserna som gör berättelsen levande, i synnerhet Olivia Colman som Jenny – ett känslomässigt vrak som försöker hitta en väg framåt efter en hjärtskärande förlust som hon känner sig personligt ansvarig för. Olivia Williams är lika kraftfull i rollen som systern, som kämpar med både en son och en syster hon inte kan förstå. Amanda Boxer är skarpt underhållande och rörande som Karen, som aldrig förlåtit forskarvärlden för att de förbisåg hennes banbrytande upptäckter bara för att hon är kvinna. Joseph Quinn, i rollen som Alices son Luke, fångar tonåringens ångest perfekt och får oss att både skratta åt hans överdramatiska utspel och känna smärtan i hans förlust.

Paul Hilton är engagerande som fysikern som föreläser för oss, uppbackad av innovativa effekter från ljusdesignern Paule Constable och videodesignerna Finn Ross och Ian William Galloway, tillsammans med en suggestiv ljudbild av Paul Arditti. Med Katrina Lindsays scenografi utspelar sig allt under ett gigantiskt runt och genomskinligt takfönster som ser ut att blicka ner på dem, som om de studerades under ett mikroskop. Under Rufus Norris eleganta regi blir Mosquitoes både underhållande och upplysande, även om den – för att använda en av dess egna metaforer – saknar riktig bettkraft.

Spelas till och med 28 september 2017

BILJETTER TILL MOSQUITOES