RECENSION: My Name Is Lucy Barton, Bridge Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Laura Linney i My Name Is Lucy Barton som just nu spelas på Bridge Theatre

Laura Linney i My Name Is Lucy Barton. Foto: Manuel Harlan My Name is Lucy Barton.

The Bridge Theatre.

7 juni 2018

4 stjärnor

Boka nu

Jag ska erkänna att jag tyckte att Elizabeth Strouts roman var i tunnaste laget; jag kunde inte låta bli att känna att jag missat något. Boken är skriven mer eller mindre som en monolog där Lucy Barton blickar tillbaka på en tid då hon var inlagd på sjukhus i åtta veckor till följd av komplikationer efter en rutinerad operation. Från sitt fönster ser hon Chrysler Building på Manhattan, och ett oväntat besök av hennes mamma – en minst sagt svår förälder – väcker minnen av uppväxtens fattigdom och de övergrepp hon utsattes för av sina trasiga föräldrar. ”Berätta historier för mig”, ber den numera framgångsrika författaren Lucy, och mamman svarar med skvaller om invånarna i deras lilla hemstad Amgash. De pratar aldrig om händelserna i Lucys barndom; mamman Lydia är expert på att undvika ämnet och Lucy vågar aldrig konfrontera henne direkt. Det är en roman av reflektioner där stora händelser antyds eller anas i bakgrunden, och därför kände jag att den inte riktigt tog tag i kärnfrågorna. Men å andra sidan hade jag inte en så mästerlig och underbar skådespelare som Laura Linney som berättade historien för mig då.

Laura Linney i My Name Is Lucy Barton. Foto: Manuel Harlan

På en nästan naken scen, i en stor salong, dominerar Linney rummet. Hon ger en nyanserad, vacker och perfekt återhållsam gestaltning av den blyga och tystlåtna men ack så beslutsamma Lucy Barton – en kvinna full av nervösa leenden, stilla tårar, oskuld och ömhet, som lyckas lämna sitt hem och sin uppväxt för att leva det liv hon själv valt. Men hon spelar även rollen som Lydia. Med en enkel rörelse av koftan, en förändring i röstläget och sina uttrycksfulla händer förkroppsligar Linney Lucys mamma, som aldrig avslöjar för mycket av sina känslor och som flyr när en kris uppstår. Det som kan kännas otydligt i romanen ges här en knivskarp tydlighet genom tystnaden och utrymmet mellan orden; det outtalade förmedlas vackert i denna föreställning. Visst finns det stunder då vissa händelser förblir gäckande utom räckhåll. Lucy lever i New York under aidskrisen, hennes vän Jeremy dör i sjukdomen, och hon möter blicken hos en aidspatient i en korridor i väntan på en röntgen. Vi får höra om hennes bror som i barndomen tvingades gå längs gatorna efter att deras pappa tagit honom på bar gärning i kvinnokläder, och hånades som ”en fikus”. Det finns trauma här, en pappa som är märkt av sina krigsupplevelser. Ändå är det som framträder efter nittio fängslande minuter en hyllning till den ”vanliga” kvinnan – hon som klamrar sig fast vid livet och går blint framåt, kosta vad det kosta vill, för att hennes liv är värt att leva på hennes egna villkor.

Laura Linney i My Name Is Lucy Barton. Foto: Manuel Harlan

Det är förstås inte helt och hållet en soloprestation. Richard Eyres lyhörda regi låter Rona Munros utmärkta dramatisering andas fritt. Bob Crowleys enkla men effektiva scenografi tar oss från New York till Amgash i takt med Peter Mumfords utsökta ljussättning, som rör sig över scenen tillsammans med Linney.

I slutändan handlar stycket om mödrar och döttrar, föräldrar och barn, och de där ögonblicken i livet när man ropar efter sin mamma – och hur man blir besvarad, samt hur man själv svarar när man blir kallad för mamma. Laura Linney omfamnar hela salongen och anfror oss sin berättelse i en av de absolut bästa prestationer du kommer att få se i år. Rekommenderas varmt.

Spelas till 23 juni 2018

BOKA BILJETTER TILL MY NAME IS LUCY BARTON