RECENSION: Operation Crucible, Finborough Theatre ✭✭✭✭

Foto: Ben Macintosh Operation Crucible

Finborough Theatre

30/07/15

4 stjärnor

Crucible Theatre i Sheffield är en självklar del av det brittiska dramatiska landskapet – vare sig det gäller teater eller snooker – men hur ofta stannar vi upp och funderar över dess namn? Det tar oss nämligen tillbaka till den mörkaste natten i Sheffields moderna historia: den 12 december 1940. Det var natten för ”Operation Crucible”, då Luftwaffe bombade staden i sju timmar i syfte att slå ut stålverkens bidrag till krigsinsatsen. Närmare 700 människor dödades och 40 000 lämnades hemlösa. I centrum för förödelsen stod det sjuvåningar höga Marples Hotel, som rasade efter en direktträff. Medan 70 personer omkom i ruinerna, lyckades en liten källardel erbjuda skydd åt en grupp stålarbetare som tagit sin tillflykt dit. Efter en lång väntan räddades de, och denna pjäs berättar deras historia.

När man sätter sig på Finborough Theatre finns det till en början inte mycket att titta på… en liten stensatt scen, fyra pallar i hörnen, en enkel verkstadslampa som hänger ovanför och tre missfärgade stålpaneler som i en annan typ av pjäs skulle föra tankarna till Rothko. Det är genom kvaliteten i ensemblens skådespeleri, rörelse och text som pjäsen står eller faller, och på det stora hela lyckas det beundransvärt.

Pjäsen spelades första gången på Finborough 2013 och återvänder nu med endast en ändring i rollistan. Det är fyra skådespelare, och författaren Kieran Knowles spelar själv Tommy, som fungerar som pjäsens berättare och kommentator. Pjäsen spelas i 80 minuter utan paus, där den centrala händelsen i källaren varvas med episoder från tidigare under bombdagen och andra skeenden i karaktärernas liv. På så sätt får vi stålarbetarnas bakgrundshistorier samtidigt som vi ser dem interagera i nuet. Vi lär också känna dem och deras tillvaro genom livfulla skildringar av industriprocesser från stålverket och fotbollsrivaliteten mellan de två stora Sheffield-lagen. Från start är tempot intensivt med snabb dialog och en sprakande fysisk energi, vilket är extra imponerande med tanke på det begränsade utrymmet. Här finns gott om rå, hjärtlig humor som varvas med ögonblick av lugn där varje karaktär får tid för inre reflektion.

Det här är ett mycket säkert och moget skrivet förstlingsverk. Hur mycket ska visas i realtid och hur mycket i tillbakablickar? Hur avslöjar man karaktärernas bakgrund utan att tappa fart i berättandet? Hur skriver man dialog som känns trovärdig i scener som utspelar sig i mörker under flera minuter? Dessa frågor kräver ett dramatiskt omdöme och en balans som sällan skådas, men här övertygar manuset hela vägen. Scenerna av manlig vänskap, hårt arbete och glädje skapar snabbt en trovärdig kamratskap som förbereder oss på den ilska, frustration, smärta och rädsla som följer under instängdheten. Vi vet tillräckligt för att bry oss om karaktärerna och känna empati för deras handlingar när de ställs inför det yttersta provet. Deras familjeliv, hopp och värderingar etableras väl innan de testas. Slutet är vackert nyanserat där tidigare teman återkommer med förnyad kraft. Att överleva är både mer och mindre än vad det verkar i en sönderbombad stad som fångas minnesvärt i en serie drabbande bilder.

Foto: Ben Macintosh Det är inte en överdrift att dra paralleller till Frank McGuinness välkända pjäs Observe the Sons of Ulster Marching towards the Somme. Det finns både strukturella och stilistiska likheter mellan verken; växlingen mellan snabb, rapp dialog och lågmälda stunder, fokuset på manlig vänskap under extrem press, den verbala kvickheten och den osentimentala skildringen av krigets psykologiska och fysiska påverkan. Det är också värt att notera att Knowles skickligt använder lärdomar från första världskriget i ett drama där det förflutna är en integrerad del av karaktärernas identitet 1940.

Prestationerna är genomgående utmärkta. Samtliga skådespelare gör en skarp distinktion mellan deras yttre tuffhet och deras inre sårbarhet. Tekniskt sett är accenter, rörelsemönster och ensemblearbete oklanderligt i en uppsättning som helt klart är fysiskt krävande. Tommy (Knowles) och Bob (Salvatore d’Aquila) är något mer detaljerat tecknade än de andra två – Tommy som den eftertänksamma i gruppen som ser efter sina vänner, och Bob som den tafatte unge mannen som förblir något av en outsider. Om jag skulle föreslå en mindre justering i texten vore det att ge lite mer insikt i Phil (Paul Tinto) och Arthurs (James Wallwork) inre världar; de framstår som mer konventionella på ytan men gör möjligen de största känslomässiga resorna.

Det här är en högljudd pjäs, och på många sätt måste den vara det – industri, bomber, fotbollsmatcher och pubbesök ramar in det tysta centrum där männen sitter fast, både bokstavligen i källaren på Marples Hotel och bildlikt i sin egen skräck. I vissa avseenden är pjäsen nästan för stor för Finboroughs lilla scen. Vissa pjäser drar in publiken i handlingen, medan andra slungas mot en med oemotståndlig fysisk kraft. Ibland gick dialogen i ett så rasande tempo att det var svårt att hänga med. Regissören Bryony Shanahan borde kanske tona ned skalan något för att anpassa sig efter publikens behov i detta lilla format, vilket man kan hoppas sker under spelperiodens gång.

Alla pubteatrar är inte lika. Även om ämnet passar perfekt för Finboroughs fokus på krigsminnen, hade större studioscener som Arcola Studio 2 eller Southwark Playhouse gett pjäsen det utrymme den behöver för att verkligen lyfta. Detta imponerande verk förtjänar en större plattform, gärna på en arenascen hellre än bakom en prosceniumbåge. Varför inte på självaste Crucible Theatre?

Operation Crucible spelas på Finborough Theatre fram till den 22 augusti 2015