RECENSION: Pass Over, Kiln Theatre London ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Antoinette Nwandus pjäs Pass Over som nu spelas på Kiln Theatre i London.

Paapa Essiedu och Gershwyn Eustache Jnr. Foto: Marc Brenner Pass Over

Kiln Theatre

19 februari 2020

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

Det finns en bitter desperation i hjärtat av Antoinette Nwandus kusliga skildring av meningslösheten i den afroamerikanska arbetarklassens liv, i denna dyster 70-minuters predikan över medborgarrättsrörelsens misslyckande i USA. Vi ser maktlöst på när två män, Moses (Paapa Essiedu) och Kitch (Gershwyn Eustache Jnr.), fördriver sina dagar, fast i ett beckettiskt ekorrhjul där ändamålslösa ritualer utspelas om och om igen, helt utan att lyckas dölja tomheten i deras existens. De retas, de drar skämt, publiken skrattar, men det finns ingen glädje i denna jargong, ingen värme och – framför allt – inget hopp. Det tar ett tag för det mörka budskapet att nå fram till åskådarna, men för mig var det tydligt ända från början.

Paapa Essiedu. Foto: Marc Brenner

Scenografen Robert Jones har gett dem en tillräckligt realistisk miljö att vistas i: ett solkigt, nedslitet gatuhörn. Men frånvaron av andra människor i deras värld borde vara en fingervisning om att det inte finns något ”verkligt” i det de säger eller gör. Trots att de aldrig slutar prata får vi inte veta särskilt mycket om dem. Jag tror inte att de är tänkta att uppfattas som ”riktiga” personer, men deras omständigheter är högst verkliga. Det är nästan som om deras sociala ställning har berövat dem varje form av sann personlighet. Ändå lockar de till sig besökare. Två stycken, närmare bestämt, som kompletterar varandra. Den ene är en glänsande, pärlvitt leende och glättig 1920-talskvarleva, Master (eller Mister, som det står i programbladet), som dyker upp likt en sagofigur vilse i förorten, komplett med röd- och vitrutig bordsduk över en korg med godsaker till mormor och en prydlig röd keps som mycket väl skulle kunna ha ”Make America Great Again” inskriptionen på sig. Sedan får vi hans raka motsats, den svartklädda, demoniska gestalten Ossifer – en våldsam, tungt beväpnad polis med smak för förtryck och grymhet. Det är ett genialt grepp att de spelas av samma skådespelare, den kusligt precisa Alexander Eliot; och i obönhörlig takt smälter dessa besökare samman till en fruktansvärd enhet som leder fram till slutet på detta kärva och eländiga lilla drama.

Gershwyn Eustache Jnr. Foto: Marc Brenner

Det är dock inte så att svärtan dominerar för alla. Upppspeltheten och den sprudlande energin i Essiedus och Eustaches prestationer döljer – för de flesta i salongen, så vitt jag kunde bedöma – den ihåliga sanningen om det öde de inte kan undfly. Regissören (och teaterns konstnärliga ledare) Indhu Rubasingham håller deras munhuggande lätt och lekfullt, men den lätta handen lyckades aldrig övertyga mig. Det finns helt enkelt för mycket av skoningslös realism i scenografins få visuella detaljer för att man ska kunna glömma vilka fasor som placerat karaktärerna där de är, och vilken brist på alternativ som håller dem kvar. Den överdådiga festmåltid som serveras dessa svältande offer framstår mer som en ”sista måltid” för de dödsdömda. Och en bitande vass essä i programmet påminner oss – än en gång – om det ständigt närvarande våldet mot afroamerikaner i det så kallade ”möjligheternas land”.

Paapa Essiedu och Alexander Eliot. Foto: Marc Brenner Oliver Fenwicks ljussättning och Ben och Max Ringhams kompositioner och ljuddesign, tillsammans med koreografiska inslag av Lanre Malaolu, fullbordar den eleganta produktionen av denna skrämmande mörka och dystra inblick i vår mäktiga transatlantiska grannes djupaste avgrunder. Det är en kraftfull bedrift. Ser man framåt, vilket pjäsen i sig inte gör, kommer Kiln nästa år att presentera betydligt mer nyskriven dramatik, men då med fokus på inhemska röster. Som en uppvärmning inför att vi tar en ordentlig titt på oss själva pekar denna pjäs på att det finns en del hårda sanningar att säga. Man får hoppas det, även om just detta drama inte bjuder på mycket till uppmuntran. Trots att James Baldwin – en ikonisk figur i den amerikanska medborgarrättsrörelsen – citeras i programmet, låter Nwandu aldrig sina karaktärer uppleva någon positiv förändring eller förvandling. De bara misslyckas. Allesammans. Och deras historia är en dikt om nederlag.

BOKA BILJETTER TILL PASS OVER