RECENSION: Peter Pan på National Theatre ✭✭✭✭

Paul Hilton (Peter Pan), Madeleine Worrall (Wendy) i Peter Pan Peter Pan

National Theatre

2 december 2016

4 stjärnor

Boka nu

Peter Pan, J.M. Barries eviga saga om pojken som aldrig ville bli vuxen, har landat på National Theatre i en ny samproduktion med Bristol Old Vic. Det här är ingen traditionell tolkning; snarare en modern och gatuinfluerad version med handfast berättande, spektakulär iscensättning och en riktigt obehaglig kvinnlig Kapten Krok!

Med denna uppsättning har regissören Sally Cookson tillsammans med scenografen Michael Vale och kostymören Katie Sykes skapat en enorm lekplats. Här förvandlas uttjänta sopcontainrar, gamla däck, backar och annat bråte till ett Landet Ingenstans som på samma gång är ruffigt och helt magiskt.

Saikat Ahamed (Tingeling) och de förlorade pojknarna i Peter Pan.

När det kommer till flygscenerna finns här inga dolda vajrar. Föreställningens lekfullhet sträcker sig ända till det synliga systemet av rep och selar, där skådespelarna flyger runt medan deras kollegor agerar motvikter. Att se dessa mänskliga motvikter studsa upp och ner längs den enorma byggställnings-scenografin är minst lika förtrollande som de flygande huvudrollerna. Tingelings älvstoft har ersatts av ”älvsnöre” – det är inte precis klassisk balett, men det ser sannerligen ut som om de har roligt.

Anna Francolini gör dubbla roller som Mrs Darling och Kapten Krok. Hon är en ljuvlig Mrs Darling, men som Kapten Krok är hon kuslig och mer än bara lite skrämmande. Hon bjuder på fantastiska komiska ögonblick, men det som verkligen etsar sig fast är scenen i början av andra akten där hon ”monteras ihop” med hår, krok och allt av Smé. Det är ett intressant grepp, och idén med dubbla roller lär ursprungligen ha varit Barries egen. Det fungerar för det mesta, även om juryn fortfarande överlägger en aning.

Anna Francolini som Kapten Krok och piraterna i Peter Pan.

Paul Hilton är kaxig, självsäker och en helt perfekt Peter Pan. Mot Madeleine Worralls nästintill traditionella Wendy uppstår en dynamik i deras relation som känns lite mer riskfylld. Deras luftburna balett till The Carpenters ”Close To You” i andra akten var helt suverän.

Saikat Ahameds Tingeling var inget annat än genialisk och galen. Han påminde mig dels om Leigh Bowery med sina taggiga vingar och en kraschhjälm fylld av ljusslingor, dels om Andrew Sachs fantastiska fysiska komik som Manuel i Pang i bygget.

Saikat Ahamed (Tingeling) och de förlorade pojknarna i Peter Pan.

Felix Hayes är precis så där lagom sinister och bombastisk som man önskar i rollerna som Smé, Mr Darling och en av de förlorade pojkarna. Han och Laura Cubitt i rollen som de cykelpumps-svingande tvillingarna var en fröjd att se. Ekow Quartey var en spektakulär Nana, och en än mer älskvärd Tootles än man kunnat drömma om. Med sjöjungfrur i MGM-stil, läskiga vargar och en gigantisk krokodil hade denna Peter Pan allt man kan önska sig.

Med en speltid på två timmar och trettio minuter inklusive paus var jag orolig att den skulle bli för lång för de yngre barnen, men jag hade inte behövt oroa mig. De tjöt av skratt och sög i sig varje sekund av detta fantastiska äventyr. Det är en underbar produktion som kommer att förtrolla publik i alla åldrar, och som fick oss alla att klappa händerna för att visa att vi faktiskt tror på älvor.

BOKA BILJETTER TILL PETER PAN