RECENSION: The Quentin Dentin Show, Tristan Bates Theatre ✭✭✭✭

Luke Lane i The Quentin Dentin Show. Foto: Lidia Crisafulli The Quentin Dentin Show Tristan Bates Theatre

24 juni 2017

4 stjärnor

Boka nu

Det här är det bästa nya partituret i London just nu, och du vore galen om du missade det. Gå och boka nu på en gång. Bry dig inte om att läsa resten av den här recensionen, säkra biljetterna först och slå dig sedan ner för att lyssna på varför.

Programbladet berättar att detta är den 8:e uppsättningen av föreställningen på knappt tre år, så det måste ju vara den mest genomarbetade nya brittiska musikalen som spelas just nu, eller hur? Hur många föreställningar dyker inte upp, är sådär halvdana och försvinner sedan spårlöst i åratal? Inte den här. Den är aldrig borta länge. Inte nog med det, trots att andra projekt är på gång, är detta ett av de första signerat producent- och låtskrivarduon Hannah Elsy och Henry Carpenter. De utvecklas tillsammans med verket, inte bara professionellt utan även som människor – båda är fortfarande under 25. Och här är de nu i West End med nyskriven musikal och samarbeten med etablerade branschnamn: denna version är regisserad av Adam Lenson och manuset är skrivet tillsammans med Tom Crowley. Med Lensons rykte om att ställa krav på nyskrivna verk och hitta briljanta sätt att iscensätta utmanande pjäser, samt Crowleys suveräna uppsättning av ”Shock Treatment” på The King’s Head Theatre, var förväntningarna skyhöga.

Ensemblen i The Quentin Dentin Show.

Märkligt nog verkar Lenson och Crowley inte ha gjort särskilt mycket för att ändra på det som varit. Showen vi ser här är – mer eller mindre – vad vi sett förut: hela scener spelas på sätt som starkt påminner om tidigare produktioner; intrigens form är i stort sett densamma som från början (till och med Caldonia Waltons livliga, om än något generiska, koreografi har överförts nästan oförändrad till den senaste versionen). Med tanke på att de ledande kreatörerna är fullt kapabla att transformera sina verk känns detta lite överraskande. Man blir naturligtvis nyfiken på vad skälen till det kan vara.

Det är inte så att manuset och iscensättningen inte skulle må bra av lite klok och hjälpsam blick utifrån. Som det ser ut nu skapas en dragkamp mellan de två motstridiga världar som showen frammanar, vilka ständigt slåss om vår uppmärksamhet – och trovärdighet. Å ena sidan har vi ”verkligheten” med Nat (en färgstark Shauna Riley, som har vuxit enormt med rollen) och Keith (en annan nykomling, Max Panks, som gör ett tappert försök att få ordning på sin ganska otacksamma roll): dessa är, trots sina brister, två helt verkliga människor och lägenheten de delar utgör platsen för hela historien. Å andra sidan har vi de inkräktande elementen i form av titelgestalten – en förvandlingsbar, spöklik, möjligen utomjordisk personlighet – och hans ”vänner”, endimensionella hantlangare i vita overaller. Inkräktarna, utomjordingarna, har även bandet på sin sida. De bär alla samma vita kläder och omger lägenheten som om de vore en del av möblemanget (och verkar ännu mer slitna än det sjungande och dansande paret Lottie-Daisy Francis och Freya Tilly). Det är aldrig helt självklart varför.

Ensemblen i The Quentin Dentin Show

Men om detta är ”The Quentin Dentin Show” – och den presenteras för oss som en sådan, lite som en billig TV-underhållning – varför utspelar sig då allt i deras vardagsrum? Det är en annan fråga som jag inte tycker att manuset lyckas besvara. Genom att vara låst till ett enda rum har manuset få vägar att gå utöver att förklara vilka karaktärerna är och vad de gör; vi får sällan se dem faktiskt agera. Nat och Keith petar i maten, grälar lite, hon går på en promenad, han skakar på radion, och sedan... blir de i stort sett passiva mottagare av vad Quentin Dentin väljer att kasta mot dem. Vi får inte ”se” hans bakgrund, inte heller lockelsen i hans värld, förutom i pantomimliknande skuggspel under hans långa beskrivande monologer i vardagsrummet, vilka presenteras som sång- och dansnummer (väldigt bra nummer bör tilläggas, gång på gång; men vad gör de där?). Till och med Marlowe, som lät Doctor Faustus genomgå en liknande resa, visste mycket väl att han var tvungen att få ut sitt offer ur biblioteket illa kvickt för att umgås med sina frestare, annars skulle publiken tappa intresset. Som tur är kan man ignorera mycket av detta om man bara lyssnar på vad bandet gör.

Och vilket band sen! Carpenter kapellmästare på klaviatur – och han är fantastiskt bra – med gitarrspel av ingen mindre än branschlegendaren Mickey Howard, och Archie Wolfman som lägger ett grymt beat på trummor: det är verkligen en superb trio värd att lyssna på enbart för musiken, och de låter briljant i Ethan James och Carpenters ljuddesign. Faktum är att Henrys nya nummer för just denna produktion markerar honom som en av de starkaste nya rösterna inom brittisk musikalteater idag. Under de tre år han arbetat med musiken har hans talang tagit enorma kliv framåt. Han har själv spelat Quentin i Edinburgh. Och nu, efter att ha bemästrat den rätta attityden, siktar han mot hjärtat och hittar en stor reservoar av mänsklig värme i föreställningen – kvaliteter som, om man ska vara ärlig, varken manuset eller regin riktigt fångar upp, då de fortfarande ser ut och låter som en jippo-artad studentshow.

Ensemblen i The Quentin Dentin Show. Foto: Lottie-Daisy Francis

Det finns knappt ett nummer som inte går hem med full kraft hos publiken. Sångerna känns äkta, de kommer från hjärtat och förmedlar föreställningens känslomässiga resa – även om karaktärerna som sjunger dem inte alltid verkar hänga med. Det är inte artisternas fel. De är alla skickliga och sjunger bra: men varför framhärdar Luke Lane som Quentin i att knäppa händerna hårt framför bröstkorgen – precis som Tim Curry i mottagningsscenen i ”The Rocky Horror Show”? Tim höll ju inte på så under hela showen, så varför måste Luke göra det? Jag har sett Lane i andra uppsättningar och vet att han har ett bredare kroppsspråk än så. Så varför får han inte använda det? Hans hållning gör honom stel, spänd och svår att tycka om, samtidigt som manuset insisterar på att han är någon sorts stor förförare. Det går inte ihop.

Och så har vi ”den mystiska rösten” (Freddie Fullerton). Vi hör mycket från denna entitet men vid pjäsens slut är vi inte ett dugg klokare. Vem, eller vad, var det som talade? Och varför? Och varför finns rösten i Nat och Keiths vardagsrum innan allt ens drar igång? Är den som rösten på bandspelaren i källaren i ”Night of the Living Dead”? Hur tar den sig i så fall in i radion? Och ”The Brain Machine”, som brukade vara ganska läskig, är det helt enkelt inte längre. Varför? För många delar av föreställningen är märkliga på för många olika sätt för att en definierbar, för att inte säga trovärdig, alternativ värld ska kunna växa fram. Ljusdesignern Lars Davidson, som kom in sent i teamet, gör vad han kan med tillgänglig utrustning för att skapa tydliga skillnader, men det finns gränser för vad som går att åstadkomma.

Men, trots allt detta säger jag: strunta i det. Det du kommer att bära med dig från den här föreställningen är det fantastiska partituret. Denna show har helt sanslösa nummer som ”The Quentin Dentin Show”, ”Holiday”, ”Life Is What You Want It To Be” och många fler. Det finns totalt sjutton låtar och de utgör den absolut bästa nyskrivna musiken som brittisk musikalteater har producerat på flera år. Ja, du hörde rätt. Det är en riktig fullträff. Och du kommer att vara väldigt, väldigt glad att du gick och hörde den. En inspelning? Låt oss hoppas att någon har förståndet att föreviga denna ensemble på ett album. Det rockar!

Spelas till 29 juli 2017

BOKA NU TILL THE QUENTIN DENTIN SHOW