RECENSION: Reputation, The Other Palace Studio London ✭

Julian Eaves recenserar Reputation – en ny musikal av Alick Glass som nu spelas på The Other Palace i London.

Jeremy Secomb som Freddie Larceny. Foto: Donato Reputation

The Other Palace Studio

6 november 2019

1 stjärna

Boka nu

När jag lämnade premiärkvällen av denna uppsättning hade jag en enda fråga i tankarna: varför skulle någon faktiskt vilja gå och se det här? Jag menar, när de vet hur det faktiskt ligger till? Till slut stod svaret klart: för att de är vänner eller – mer troligt – släktingar till författarna, de kreativa och producenterna. Jag kan inte komma på några andra omständigheter där ett besök skulle anses nödvändigt eller ens önskvärt.

Det är inte varje dag man stöter på en föreställning som är så här dålig. Men här är den: en ytterst tråkig pastisch på en 1930-tals musikalisk komedi som i sina tafatta försök att kämpa fram dramatiskt liv inte drar sig för att använda varenda trött klyscha, utsliten situation eller karaktärstrop, och knåpar ihop dem utan hänsyn till dramatisk form eller trovärdighet. Man klämmer in en generös näve (för det mesta, men inte riktigt alla) musikalnummer i tidstypisk stil, och brister då och då ut i hektiska, överbetonade dansepsioder.

Tamsyn Salter och flickorna i en etikett- och hållningsklass. Foto: Donato

Sångerna, komponerade under långa år av konstnärlig inaktivitet av kompositören/låtskrivaren och numera pensionerade marknadschefen Alick Glass, uppvisar – då och då – en viss lyrisk finess; vissa kupletter rimmar på ett behagligt och till och med förtrollande sätt. Glass lyckas dock sällan upprätthålla den disciplin som krävs för att skapa hela låtar av samma kvalitet – han släpper in för många detaljer som helt enkelt inte håller samma nivå. När det gäller melodierna är han lite väl snabb med att låna för mycket från befintliga förlagor: till exempel ligger en franskspråkig ”chanson triste” närmare sin förebild, 'Autumn Leaves', än vad jag skulle våga riskera i händerna på en upphovsrättsadvokat med självaktning.

Och det, ironiskt nog, är precis vad saken gäller. Detta är ännu en återberättelse av modellen ”jag-skickade-en-berättelse-till-en-tidning-och-de-sålde-den-till-Hollywood-som-en-storfilm-utan-mitt-tillstånd-eller-att-jag-fick-ett-enda-öre”. Glass har samarbetat med sin dotter Suzanne om manuset, vilket är en historia enligt ”följa-mallen”-principen där förklaringar alltid står i centrum för författarnas tankar, medan dramatisk struktur, eller enkel dramaturgi, är ett avlägset minne. Ett tag tänkte jag på alla de råd jag skulle kunna ge författarna om hur de skulle kunna städa upp i röran de har skapat, men efter cirka 15 minuter var jag så överväldigad av problemen de skapat för sig själva att jag gav upp.

Glass berättar i programmet att Sammy Cahn rådde honom för 35 år sedan att hitta en kompositör och ”försöka skriva en musikal för scenen, hur svårt det än är och hur lång tid det än tar”. Så, ingen anledning att ge upp än. (Talande nog, tycker jag, rekommenderade inte Cahn att han skulle använda sin egen musik, vilket han gör för det mesta här, oavsett hur mycket den låter som andra kompositörers.)

Skådespelarna är alla veteraner från branschen, eller nykomlingar, och gör vad de kan för att putsa upp detta skräp till någon form av presentabelt skick. De verkar bara alltför medvetna om att det de har fått att arbeta med är ett hopplock från andra shower: Jeremy Secomb ombeds ge oss delar av den skurkaktiga försvarsadvokaten i 'Chicago', blandat med den giriga tidningsredaktören i 'Sweet Smell of Success'; Cory Peterson tvingas plocka fram en rad Gilbert och Sullivan-manér; Maddy Banks måste spela ut hela känsloregistret som den förtryckta blivande författaren som skriver en succéhistoria (far och dotter Glass är inte rädda för att vara konservativa och misogyna i sin representation av kvinnor... om någon nu fortfarande orkar se sådant på scenen: jag gör det inte).

Maddy Banks och ensemblen. Foto: Donato

Och så vidare. Ed Wade får visa upp sin ljuva lätta tenor i en låt som är en ersättare för 'I Have Often Walked Down This Street Before' – eller är det 'Too Many Tomorrows'? – bara inte på långa vägar lika bra som originalet. Och Lauren Ingram, Charlie Cavanagh och debutanterna Charlie Dennis, Eleanor Tollan och Priscille Grace utgör en hårt arbetande kvinnlig kör som gör sitt bästa för att få Tamsyn Salters ansträngda koreografi att verka så naturlig och mänsklig som möjligt (Salter själv får hoppa in som ”etikettlärarinnan”... jag sa ju att alla klyschor var med). Musikbranschproffset Warren Wills leder den pålitliga trion och – betydligt mer osäkert – regisserar pjäsen: en annan branschveteran, Nick Richings, ljussätter resultatet.

Normalt sett, när man konfronteras med en debutmusikal, försöker man vara snäll, men i det här fallet vore det direkt felaktigt. Det här är människor som verkligen borde veta bättre. De hade en workshop för branschfolk på Pineapple för inte så länge sedan, och redan då borde de ha märkt att föreställningen var i illa ute. Det är bara rättvist mot den potentiella publiken att varna dem för att om de väljer att gå och undersöka saken på egen hand, så är det de som kommer att ligga pyrt till.

Spelas till 14 november