RECENSION: Rigoletto, Opera Holland Park, London ✭✭✭✭

Tim Hochastrasser recenserar Verdis opera Rigoletto som presenteras av Opera Holland Park som en del av deras säsong 2023.

Stephen Gadd (Rigoletto) och Alison Langer (Gilda). Foto: Craig Fuller Rigoletto

Opera Holland Park

1 juni 2023

4 stjärnor

Opera Holland Parks webbplats Rigoletto är kanske den mest originella av den trio operor som utgör mittpunkten i Verdis karriär som kompositör. Orkestreringens övervägande mörka toner, det snäva fokuset på en far-dotter-relation och den dramatiska skicklighet med vilken operakonventioner likt förbannelsen vävs samman med gripande psykologisk realism, markerar alla att detta är något alldeles extra. Detta erkändes direkt vid premiären 1851, och verket har sedan dess förblivit en hörnsten i den fasta repertoaren.

Foto: Craig Fuller

Det är en utmanade uppgift för en regissör att hitta något nytt att säga om ett så välbekant favoritverk, men Cecilia Stinton lyckas med detta genom att förflytta det utsvävande hovet i Mantua till ett välrenommerat brittiskt universitet under ”Brideshead”-eran – en elit på dekis där auktoriteter hånas och där fylla och kvinnohat frodas. Den tidsenliga touchen märks tidigt då den inledande dansmusiken spelas på en raspig vevgrammofon, en snygg detalj som möjligen dröjer sig kvar aningen för länge innan den riktiga orkestern tar vid.

Alessandro Scotto di Luzio (Hertigen av Mantua) och Hadley Pedley (Maddalena). Foto: Craig Fuller

På det stora hela är tolkningen dock väl genomtänkt, inte bara i karaktärsteckningarna och hierarkierna, utan även i scenografins utformning. Det här är ett av de tillfällen då Holland Parks breda men grunda scen verkligen kommer till sin rätt. De långa raderna av bibliotekshyllor, panelklädda rum och mörka trämöbler skiftar smidigt från universitetsmiljöer till en sjaskig bar. Framscenen, byggd runt orkestern (en lyckad innovation från pandemiåren), betonar effektivt separationen mellan Rigolettos privatliv och Gildas isolering.

Foto: Craig Fuller

Lee Reynolds dirigerar City of London Sinfonia med finess och fingertoppskänsla. Ljudvärlden i denna opera kunde inte vara mer annorlunda än i efterföljaren ”Trubaduren”. Här finns få stunder av rent skrytbygge, och till och med stormen i sista akten är mer olycksbådande och gravlik än öronbedövande. Den avskalade texturen och de dynamiska skiftningarna är avgörande för att fånga den atmosfär av konspiration, svek och förstörda liv som vilar över handlingen. Under en så övertygande taktpinne blir dessa effekter djupt fängslande.

Stephen Gadd som Rigoletto. Foto: Craig Fuller

Stephen Gadds tolkning av titelrollen inger respekt, trots – och tack vare – att han var märkbart röstmässigt hindrad. Det är en varmare gestaltning än vanligt där vi direkt känner att han är ett offer för hovkulturen snarare än dess sarkastiska mittpunkt. Att porträttera honom som en krigsskadad veteran – kanske en vaktmästare på skolan? – istället för puckelryggig förstärker den tolkningen. Kraften i hans hämnd riktas därmed helt mot hertigen och hans följe, och han ångrar snabbt sitt förakt mot Monterone. Hans samvetskval förmedlas med en minnesvärd och mörk intensitet.

Alison Langer som Gilda. Foto: Craig Fuller

Kvällens främsta prestation står Alison Langer för som Gilda. Alltför ofta spelas hon som en passiv och reaktiv karaktär, helt utlämnad åt männen runtomkring henne. Den här gången har hon en helt annan närvaro från start; hon sjuder av rastlöshet i sin instängdhet och är ivrig att utforska relationen med mannen som visar sig vara hertigen. Detta ger en extra tyngd åt hennes tekniskt briljanta framförande av ariann ”Caro nome”, och åt hennes senare agerande där hon vägrar att bara vara ett offer. Slutet bjöd också på en inspirerad regi-detalj där hon lämnar scenen genom publiken, snarare än att vakna till liv på ett klumpigt sätt i säcken där Rigoletto hittar henne döende.

Simon Wilding (Sparafucile) och Alison Langer (Gilda). Foto: Craig Fuller

Bibirollerna är beundransvärt tillsatta, där Simon Wilding och Hannah Pedley ger Sparafucile och Maddalena mer djup än vad som är brukligt. Kören är, precis som alltid på Opera Holland Park, i utmärkt form och varje medlem gestaltar sin egen historia på ett trovärdigt sätt. Något mindre övertygande är Alessandro Scotto di Luzio i rollen som hertigen, med vissa tecken på ansträngning i det högre registret.

Sammantaget är denna uppsättning en utmärkt start på säsongen i Holland Park. Den kombinerar sedvanligt hög konstnärlig nivå med en vilja att hitta nya vägar att presentera ett klassiskt material.

Rigoletto spelas fram till den 24 juni 2023.