RECENSION: Road Show, Union Theatre ✭✭✭

Road Show

The Union Theatre

10 februari 2016

3 stjärnor

Boka biljetter Stephen Sondheim är utan tvekan en av de största levande lyrikerna, och hans bidrag till musikalvärlden kommer att hyllas i årtionden framöver. Tyvärr är Road Show inte ett av hans starkare verk, även om The Union Theatres uppfinningsrika och välspelade uppsättning bjuder på en underhållande teaterkväll – förutsatt att du lämnar din skepticism vid dörren.

Road Show berättar historien om bröderna Meisner, Addison (Howard Jenkins) och Wilson (Andre Refig), som försöker slå sig fram i sekelskiftets USA. Efter att deras far (Steve Watts) dött och bönfallit dem att följa ”vägen” till rikedom, lämnar de Kalifornien för att vaska guld i Alaska. Addys hårda arbete på deras inmutning leder till att han hittar en mindre förmögenhet, men hans relation till Willie surnar snabbt när den sistnämnde spelar bort allt på ett parti mörkpoker. Han byter sedermera inmutningen mot en saloon, varpå en rasande Addy ger sig av med sin hälft av vinsterna. En serie olyckliga investeringar leder till att Addy söker lyckan som arkitekt i Palm Beach, där han faller för Hollis (Joshua LeClair), som drömmer om att grunda en konstnärskoloni. Snart är Addy lyckligare och mer framgångsrik än han någonsin vågat drömma om. Men när Willie återvänder in i hans liv med en plan att fylla en hel stad med Addys byggnader, kan han inte motstå sin brors charm.

Road Show är, ur ett berättarperspektiv, en prålig herrgård byggd på skakig grund. Det finns starka motiv, varav många backas upp av medryckande musiknummer. Willies beroendeframkallande och självdestruktiva personlighet skildras vackert i ”The Game”, medan Addys handlingskraft och ärliga entreprenörskap skildras både roligt och begåvat i det livliga montaget ”Addison’s Trip”. Här ser vi glimtar av Sondheims geni, där karaktärernas sanna natur blottas i en tankeväckande stil som för handlingen framåt.

Men när man väl kliver in i herrgården börjar golvplankorna knarra. Musikalens höga tempo – med en speltid på bara 100 minuter – kräver att Addys byggnader skjuter i höjden över en natt, och det är svårt att engagera sig i en karaktär som går från ingenting till allt genom en enkel pennförtryckning. Relationen mellan Addy och Hollis dras med liknande problem på grund av bristande fokus i manuset. Emellanåt porträtteras den dock hjärtvärmande av båda skådespelarna, och deras duett ”The Best Thing That Ever Has Happened” är en underbar uppvisning i den livsbejakande kärlek de delar.

Trots Jenkins och LeClairs stora ansträngningar blir förhållandet aldrig helt övertygande. Willie tvingar sig tillbaka in i Addys liv med en sådan självklarhet att det känns som om Hollis aldrig hade funnits. Addys ärliga natur och hängivenhet till Hollis vittrar sönder vid minsta ord från brodern – vilket är tematiskt spännande, men inkonsekvent. Dramatiken mellan de två männen i Addys liv undergrävs också av att Hollis planer på en ”konstnärskoloni” – som borde fungera som en sund motvikt till Willies tvivelaktiga planer – i bästa fall är luddiga och i sämsta fall självbelåtna. Det gör att det beslut Addy måste fatta om sin framtid inte blir en kamp mellan hjärta och ambition, utan närmast ett omöjligt val. Vi vet att han borde välja Hollis, men då kärleken mellan dem oförklarligt svalnar känner vi ingen större glädje över det.

Trots bristerna i berättelsen är produktionen riktigt underhållande. Skådespeleri och sång håller mycket hög klass med flera lysande ögonblick. Refig är mycket övertygande som den karismatiska fifflaren Willie, och Jenkins Addy sjunger med beundransvärd passion, kryddad med både ambition och frustration. LeClairs vemodiga och något naiva Hollis har en mycket vinnande scennärvaro, medan Watts och Cathryn Sherman (i rollen som Mama Meisner) ger tyngd åt sina små men viktiga roller.

Det som lyfter uppsättningen till nästa nivå är Nik Corralls enkla men otroligt effektiva scenografi. Mitt på scenen står en enorm spegel som antingen reflekterar skådespelarna eller avslöjar en ensemble bakom den. Detta används särskilt skickligt när Willie och Addy gör radioreklam för sin nya stad; Hollis tankfulla reaktion upptar förgrunden medan vi ser Willie leverera sitt propagandistiska säljsnack i bakgrunden, där spegeln fysiskt skiljer honom från verkligheten. Den dammiga dekoren, likt ett välmöblerat men bortglömt rum, påminner oss ständigt om rikedomens förgänglighet. Detta kontrasteras smart mot den energiska ensemblen, som fungerar som en visuell representation av karaktärernas hopp och drömmar – de element som gör dem så levande.

Road Show har flera starka teman och bröderna Meisner är underhållande sällskap. Även om verket inte helt lever upp till sin potential och handlingen ibland frustrerar, bjuder denna uppsättning på en sevärd kväll på en av Londons främsta fringe-teatrar. Road Show spelas på Union Theatre fram till den 5 mars 2016. Boka nu

Produktionsfoto: Scott Rylander