RECENSION: Running Wild, West Yorkshire Playhouse ✭✭✭✭

India Brown som Lilly med Oona. Foto: Dan Tsantillis Running Wild

West Yorkshire Playhouse

11 april 2017

4 stjärnor

Information om den brittiska turnén

Bland de allra främsta teaterupplevelserna finns de som talar direkt till det där barnasinnet som har förmågan att fantisera; att förvandla torkställningar till skepp och stolar till raketer. The Children’s Touring Partnerships uppsättning av Running Wild, baserad på Michael Morpurgos roman, gör precis detta med bravur. Genom en djärv och suggestiv användning av ljus och ljud, tillsammans med en samspelt ensemble, tar regissörerna Timothy Sheader och Dale Rooks med publikens fantasi till regnskogar där de gömmer sig från dödliga jakter, möter vilda djur och dränks under en tsunamis dånande förödelse. Den starka ensemblen knyter samman dessa fysiska bilder med lika kraftfulla skildringar av sorg, separation och kampen för överlevnad i en ogästvänlig miljö. Paul Wills scenografi är ett effektfullt men enkelt virrvarr av förvridna spillror som ramar in berättelsen – en visuell påminnelse om både fysisk och känslomässig ödeläggelse.

Bebis-orangutangen Frank och Mani med Darcy Collins, Fred Davis och Romina Hytten. Foto: Dan Tsantillis

Föreställningen har ytterligare två trumf på hand i denna berättelse om förlust, överlevnad och ansvaret för vår miljö. Ett helt menageri av vilda djur väcks till liv genom en samling dockor i naturlig storlek. Den absoluta stjärnan är elefanten Oona, vars trovärdighet var så total att när hon sköts i slutet av första akten kändes det rakt i solar plexus. Oona är dock bara en skapelse i en hel ark fylld av orangutanger, papegojor, fiskar, krokodiler och tigrar som dominerar scenen i all sin färgstarka, frustande och pruttande prakt, vilket får publiken att helt glömma bort de skickliga dockspelarna. Och som navet i hela detta spektakel hittar vi Annika Whiston, som var helt klockren i energi och uttryck i rollen som den föräldralösa Lilly; utöver att gestalta hela känslospektrat axlade hon den svåra uppgiften att göra berättarrösten levande och gripande.

Ensemblen i Running Wild. Foto: Dan Tsantillis

Det känns nästan överflödigt att lyfta fram enskilda skådespelare i vad som är en sann ensembleinsats, men Liz Crowther förtjänar ett omnämnande som den kakbakande mormodern som reser hela vägen från Devon till Indonesien för att söka efter sitt saknade barnbarn.

I andra akten skruvas tempot upp ytterligare när naturkatastrofen snabbt följs av en helt mänsklig sådan i form av Mr Anthony – den tondöve jägaren som ser regnskogen och dess flora och fauna som resurser att plundra. Han spelas med en alltför välbekant, närmast presidentlik arrogans av Jack Sandle. Hans personifiering av tjuvjakt och miljöförstöring ger ett driv åt handlingen, och kraften i både Morpurgos roman och Samuel Adamsons skickliga dramatisering var så stark att jag vid slutet inte var den enda i publiken som ryggade tillbaka vid den numera bekanta synen av en flaska schampo med palmolja.

Det kändes helt rätt att elefanten Oona fick ett eget tack under applåtstacket; det passade perfekt för en produktion som tar tag i våra sinnen och så kraftfullt utforskar de ekologiska frågor som ingen av oss längre kan ignorera.

LÄS MER OM RUNNING WILD PÅ TURNÉ I STORBRITANNIEN