RECENSION: Konsert med Seth Rudetsky och Lillias White ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Lillias White och Seth Rudetsky i det senaste bidraget till Seth Concert Series online.

Lillias White The Seth Concert Series med Lillias White

Streamad Online

5 stjärnor

16 november 2020

Seth Concert Series webbplats

Ett charmigt, nytt intro drog in oss i en härligt tillbakalutad och avslappnad 'On The Other Side Of The Tracks' (Cy Coleman/Carolyn Leigh), en riktig pärla från 'Little Me'. Med fingertoppskänsla spann Lillias ut detta anspråkslösa nummer till en storslagen och frisk utforskning av livet och dess mer utmanande aspekter. Det finns mer än en gnutta av Sarah Vaughans röstklang i hennes tolkning, inklusive en lekfull imitation av en tågvisselpipa som skickar iväg låten på rätt spår. Ett klockrent visitkort för att deklarera: här har vi en musikalförstärkning i yttersta världsklass!

Därefter dyker vi in i hennes berättelse och upptäcker: det här är ännu en historia om någon som började smått och ödmjukt och hur de sedan förvandlades till någon fantastiskt stor... och ödmjuk. Det är fint, familjeorienterat material! Jag älskar det. Lillias levererar de hemtrevliga anekdoter vi förväntar oss från den amerikanska småstaden, för evigt gömd i sin egen anonymitet. Men ur detta mörker, likt en morgonlilja som stiger ur den spegelblanka sjön, hördes plötsligt... RÖSTEN!

I ett helt annat tempo kastades vi in i 'You Make Me Feel Like A Natural Woman' (Carole King/Gerry Goffin/Jerry Wexler), där Seth bidrog med fantastiska harmonier på sitt bästa, ruffiga barkomp-vis på pianot! Det här var en story som verkligen visste vart den var på väg och när den skulle landa. Det är en berättelse för alla, som av en händelse råkar berättas av en briljant sångerska. I hennes röst kan man ana ekon av gospelkör och söndagsgudstjänster på inte alls långt avstånd.

Hon turnerade med 'Tin Types' när samtalet kom från Broadway: 'Barnum' (Michael Stewart/Cy Coleman (igen!)) var showen, och provspelningen hölls direkt på Broadway-scenen inför en tom salong. Hon satte den perfekt. Och hon ägde showen också, som Lillias fortfarande talar om som om det vore igår. Djupet i kärleken till teatern hos de som viger sina liv åt den är verkligen häpnadsväckande, särskilt för någon som aldrig känt den där 'teater-demonen' kliva in i sitt i övrigt så välorganiserade liv. Hon berättar en suverän historia om att arbeta med den unga Madonna... som lämnade en Broadway-show för att jobba med en skiva. Det visade sig vara ett ganska smart drag för divan.

Sedan bar det av i honky-tonk-ragtime: 'Thank God I'm Old!' var den briljanta, glittrande låten vi fick från denna cirkus-pjäsen, en av dessa Coleman-melodier som tränger sig in i medvetandet och aldrig lämnar en. Efter detta följde en snabb genomgång av Whites CV, med James Baldwins 'The Amen Corner' bland mycket annat, men det var Baldwin som blev språngbrädan till nypremiären av 'The Wiz'. Där var hon inhoppare för Dorothy fram till dess att stjärnan fick nog, vilket öppnade för Whites befordran. Agenten såg till att det hände till slut, naturligtvis. Om det inte vore för alla dessa okända hjältar som pushar dörrar lite mer varje dag, var skulle vi då vara när vi söker efter 'framsteg'?

Och sedan, som en vacker klang i våra öron, en majestätisk tolkning av ett fantastiskt Charlie Smalls-nummer från hans otroliga Diana Ross-verk, 'Home'. En prestation som visste exakt hur man balanserar berättandet med stödet och de vokala fyrverkerierna (som alla kommer i den sista tonen!). Men den verkligt sympatiska sidan av detta är, tror jag, det rymliga och avslappnade samtalet mellan Rudetsky och hans alltid redo-att-prata-gäst. Som sagt förut: det här fungerar bäst med musikaliska ledarens gamla vänner. Och vem påstår att det skulle vara ett brott att ha gamla polare? Givetvis inte!

Seth Rudetsky

Vad kan då vara trevligare än att höra Fats Waller och Andy Razafs 'Keepin' Out Of Mischief Now', tvivelsutan hämtad – högst levande – från 'Ain't Misbehavin'', en revy som har fått ett rejält uppsving i Storbritannien på sistone. Åh, och ja, hon fick – som inhoppare – en recension för sina matinéer i 'Dreamgirls' (vilket är extremt sällsynt), och de recensionerna – glödheta – spreds direkt över hela teatern. Därifrån gled vi smidigt över i en rivig genomgång av 'I Am Changing' (Henry Krieger/Tom Eyen). En divas diva som gjorde sitt allra bästa, särskilt i de fria improvisationerna: själfullt och perfekt anpassat till sångens dramatik. Ridå!!!!

Hon har också medverkat i 'Once On This Island' (Ahrens/Flaherty) och gav oss 'Come Down From The Tree', en bortklippt låt från den showen. Ett charmigt försök med en låt som, i likhet med mycket i den showen, inte riktigt lyckas bebo den värld som publiken vill spendera tid i. En mer livfull historia berättades i nästa samba-rumba-nummer, Anita Bakers 'Fairy Tales'; som så mycket annat Lillias sjunger, förvandlades den till något pulserande och kraftfullt. Därefter fick vi Cy Colemans och Ira Gasmans 'The Life', och livet som Sonya lever det: 'The Oldest Profession', vad man skulle kunna kalla showens stora 11 o'clock-nummer. Det är en atmosfär av dekadens och empati här, i den lite vuxna miljö som musikalen 'The Life' utgör. Seth lyckades till och med styra upp det hela precis som det skulle. Och Lillias White bländade med ännu en förvandling. Rent ut sagt enastående!

Läs andra recensioner i Seth Concert Series