RECENSION: Sir John In Love, British Youth Opera, Opera Holland Park ✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Vaughan Williams operapärla Sir John In Love, framförd av British Youth Opera under ett gästspel på Opera Holland Park.

Foto: Alastair Muir Sir John in Love

British Youth Opera

Opera Holland Park

25 augusti 2022

4 stjärnor

British Youth Operas hemsida Ridån faller för Opera Holland Park i år med ett kortare gästspel från British Youth Opera. De gör ett enormt viktigt men ofta underskattat arbete med att utbilda nästa generation av professionella operautövare i Storbritannien – inte bara sångarna utan även orkestermusiker och teknisk personal. Det här var en dubbel glädje eftersom kvällen också bjöd på ett sällsynt tillfälle att få höra Vaughan Williams ”Sir John in Love”, som visserligen sattes upp av ENO 2006, men som sällan spelats sedan dess.

Foto: Alastair Muir

Det var ett modigt drag av kompositören att utforska samma territorium som Verdi bara trettio år senare. Men i själva verket är detta en helt annan vinkling av historien om Falstaff än den omsorgsfullt balanserade version som Boito satte samman från pjäserna om Henrik IV och ”Muntra fruarna i Windsor”. Vaughan Williams håller sig betydligt närmare den senare och väver dessutom in texter från andra samtida författare. Resultatet blir en text som framstår som ett välmenande, tudorbethanskt hopkok med en del ofrivillig humor. Han lyckas bättre i sin förkärlek för folkmusik genom att inkludera många modala melodier från eran med deras originaltexter. Det bredare orkesterpartituret är fylligt med alla bekanta element från kompositörens mogna klangvärld – prunkande pastorala tongångar, inklusive ett ljuvligt mellanspel baserat på ”Greensleeves”, kraftfull körsang, suggestiva sidospår och utsökta stunder av rofylld melankoli och nyckfullhet.

Foto: Alastair Muir

Eftersom berättelsen är så välkänd och humorn i ”Muntra fruarna” är bred snarare än subtil, kräver en produktion som vill imponera både tempo, en sammanhållen regi av de många folkmassescenerna och dynamiskt, kreativt skådespeleri av huvudrollsinnehavarna. Annars riskerar det dramatiska drivet i partituret att mattas av, trots att musiken i sig är hantverksmässigt oklanderlig. Regissören Harry Fehr och dirigenten Marit Strindlund driver handlingen framåt på ett imponerande sätt och utnyttjar till fullo de öppna ytorna på Opera Holland Park. En flexibel, minimalistisk scenografi ger tillräckliga antydningar om inomhusmiljöer, och kostymer samt ljussättning skapar en behaglig kombination som lyckas särskilt väl med att frammana Windsor Forest inför upplösningen. Men med en ung ensemble var det oundvikligt att de detaljerade karaktärsporträtten som krävs för att rollerna verkligen ska få liv bara fanns där till och från.

Foto: Alastair Muir

Sånginsatserna var dock i många fall mycket imponerande. Det finns två rollistor och kommentarerna här gäller endast föreställningen den 25 augusti. Conrad Chatterton som den fete riddaren visade prov på gott om skryt och bravur, men hade kanske behövt hitta lite mer av den låga slugheten. Philip Costovski, Toki Hamano och Armand Rabot, i rollerna som hans burdusa kumpaner, glänste alla i sina solopartier, och de centrala paren Ford och Page var röstmässigt välmatchade. Nancy Holt var en särskilt livlig Mistress Quickly och ett utmärkt arbete gjordes av Justin Jacobs som Dr Caius, Joshua Saunders som Justice Shallow, James Micklethwaite som hans brorson Slender och Emyr Lloyd Jones som prästen – samtliga roller som är betydligt mer utvecklade här än i Verdis version. Clara Barbier Serrano och Sam Harris hanterade med stor säkerhet den strålande men krävande musiken för det unga kärleksparet Anne och Fenton.

Foto: Alastair Muir

Även orkesterspelet imponerade. Lite mer repetitionstid hade utan tvekan kunnat trimma ljudbalansen mellan orkesterdike och scen och undvikit ett par synkroniseringsmissar, men i övrigt var detta ett tryggt framförande av ett komplext partitur med en stabil och fyllig klang i alla sektioner – särskilt i de många mellanspelen som täcker de nödvändiga scenbytena. Dirigenten Marit Strindlund hanterade de stora crescendona och de kluriga övergångarna med stor skicklighet.

Detta var ett utmärkt val av opera för ett utbildningsprojekt – det finns många mellanstora roller som ger värdefull erfarenhet, och en stor del av karaktärerna är unga till åren också. Det är mycket scenarbete som ska klaffa, vilket slipar talangerna hos inspicienter och scentekniker, och den orkestrala paletten är varierad med gott om symfonisk utveckling där orkestern i praktiken fungerar som en karaktär i handlingen, vilket också är nyttigt för musikerna att bemästra.

För publiken var det en sällsynt chans att få höra ett underskattat verk som utgjorde en viktig del i kompositörens manifest: att engelsk musik skulle bygga på engelskt material – både vad gäller berättartradition och folkmusik – snarare än att följa kontinentala förebilder. Allt som allt en genomgående fängslande och tillfredsställande kväll.