RECENSION: Spirited Away, London Coliseum ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Spirited Away på London Coliseum, den senaste i raden av Studio Ghibli-filmatiseringar för scenen.

Kanna Hashimoto. Foto: Johan Persson Spirited Away

London Coliseum

4 juni 2024

4 stjärnor

Efter den enorma succén med Min granne Totoro kommer nu nästa Studio Ghibli-hit: Spirited Away. Den anses ofta vara Hayao Miyazakis främsta animerade mästerverk, och scenuppsättningen är utan tvekan en påkostad och spektakulär upplevelse. Det är en uppvisning i disciplinerad rörelse, superb koreografi och häpnadsväckande dockspel. Vår hjältinna, Chihiro, hamnar i en fantastisk värld där hennes föräldrar förvandlas till grisar när de olovligen äter från en förtrollad bankett. Hon möter ett färgstarkt galleri av vilda andar, emo-drakpojkar och jättebebisar, under styre av en ond drottning som för tankarna till Margaret Thatcher. Det blir aldrig tråkigt, men efterhand börjar tempot kännas en aning uppsvällt. Trots den visuella praktet tappas den mänskliga resan bort något och engagemanget planar ut. Jag kände mig lite vilsen emellanåt; eftersom föreställningen framförs på japanska med textmaskiner på sidorna, missade jag en del detaljer när jag var tvungen att välja mellan att titta eller läsa. Men än så länge är det hela väldigt mycket Alice i Underlandet.

Kanna Hasimoto (Chihiro) och Kotaro Daigo (Haku). Foto: Johan Persson

Historien utspelar sig på Jon Bausors badanläggnings-scenografi i flera plan, och Toby Olies dockspel är ofta häpnadsväckande, även om grodvarelsen för tankarna till Mupparna. Den kväll jag var där gav Momoko Fukuchi ett innerligt och övertygande porträtt av Chihiro, Hikaru Yamano var en glimrande och kuslig No Face, och Mari Natsuki var helt fantastisk som Yubaba/Zeniba. Faktum är att ensemblen är så stor att Chihiro stundtals ser lite överväldigad ut. Med en speltid på nästan tre timmar kan det bitvis kännas som ett uthållighetsprov, och tågresan till Boggy Bottom tar längre tid än en inställd pendeltågsresa en regnig måndag.

Ensemblen i Spirited Away. Foto: Johan Persson

Det finns dock oerhört mycket att njuta av, inte minst drakens fantastiska luftfärd, och Joe Hisaishis klassiska filmmusik framförs magnifikt av en liveorkester. Fans av filmen kommer att förundras över hur trogen originalet denna tolkning är. Vi som inte är lika bekanta med källmaterialet kan tyvärr uppleva det hela som lite kallt och kliniskt – vackert att se på, men med en viss emotionell tomhet.