RECENSION: Standing At The Sky's Edge, Gillian Lynne Theatre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar West End-överföringen av Standing At The Sky's Edge på Gillian Lynne Theatre.

Ensemblen. Foto: Brinkhoff Moegenburg Standing At the Sky’s Edge (West End)

Gillian Lynne Theatre.

29 februari 2024

5 stjärnor

BOKA BILJETTER

Efter flytten från National Theatre har Richard Hawleys och Chris Bushs magnifika musikal behållit sitt kraftfulla och föredömliga berättande intakt. Bostadsområdet Park Hill i Sheffield. En lägenhet, tre tidsplan. År 1960 flyttar Harry och Rose in i ”gatorna i skyn” på en våg av optimism, fulla av hopp och, som Harry senare säger, tacksamhet över att ha lämnat slummen bakom sig. År 1989 flyttar flyktingflickan Joy in tillsammans med sin morbror och moster; de varnas för att alltid hålla dörren låst på grund av ”de elaka männen” i ett område som nu förfallit till just den slum alla en gång ville fly ifrån. Men eftersom byggnaden är kulturminnesmärkt (Grade II listed) kan den inte rivas utan genomgår i stället en gentrifiering, och 2015 flyttar Poppy in med Ocado-leveranser och gin med smak av Yorkshire-te. Hon är på flykt men lyckas aldrig skaka av sig hjärtesorgen efter ett uppbrott. Genom att kartlägga den brittiska historien – industrins raserande under Thatcher, förtvivlan och överlevnad – är föreställningen lika delar hjärtskärande som hoppfull. Den tornar verkligen upp sig över andra West End-musikaler, om ordvitsen tillåts.

Lauryn Redding (Nikki), Laura Pitt Pulford (Penny) och ensemblen. Foto: Brainkhoff Moegenburg

När jag ser den igen slås jag mer än någonsin av ropet efter gemenskap, behovet av tillhörighet och styrkan i sammanhållning – värderingar som är hotade i dagens samhälle. Flätningen av låtar, texter och manus är sömlös, lika vacker och stark som stål från Sheffield. Rollbesättningen är perfekt: Joel Harper-Jackson är en utmärkt Harry och Rachel Wooding är en enastående Rose. De utgör pjäsens bultande hjärta, och deras inflyttning och arv påverkar generationerna som följer. Deras son Jimmy blir tillsammans med Joy, och dottern Connie (utmärkt berättad av Mel Lowe) är den fastighetsmäklare som säljer lägenheten – eller den ”etagelägenhet i två plan” – till Poppy. När Wooding sjunger After the Rains Have Gone håller publiken andan i en kollektiv sorg, inte bara för henne utan för förlusten av hopp och gemenskap. Som Joy hittar Elizabeth Ayodele många exempel på sitt namns betydelse i kärleken till Jimmy, spelad med en blind lojalitet av Samuel Jordan. Det bjuds även på välbehövlig komik mellan Poppy (en strålande Laura Pitt-Pulford) och den magnifika Lauren Redding som Nikki. Den senare stoppar hela föreställningen med sitt öppningsnummer Open Up Your Door, när hon söker upp Poppy för att be om förlåtelse och en ny början.

Ensemblen. Foto: Brinkhoff Moegenburg

Scenlösningen är något mer begränsad än på den enorma Olivier-scenen, men närheten till händelserna gör att vi känner oss som en del av gemenskapen. Robert Hasties regi är följsam och superb. Jag noterade hur sällan karaktärerna är ensamma på scenen; oftast är ensemblemedlemmar i rörelse runt dem, vilket gör stunderna av ensamhet än mer kraftfulla, även om ensemblen ibland kan distrahera något. Strukturen vilar på en stabil grund; första aktens final, There’s A’Storm A’Coming, dundrar in i sinnena när området förfaller i misströstan, men inramningslåten As The Dawn Breaks återställer hoppet medan graffitin ”I Love You, Will You Marry Me” flimrar över byggnaderna. Att få uppleva en publik flämta, gråta och sucka av välbehag unisont är fortfarande en unik känsla. Arkitekturen må vara brutalistisk, men musikalen är som ett ömt blåmärke – vacker, söt och melankolisk. Magnifikt.

SE FLER PRODUKTIONSBILDER HÄR