RECENSION: Still Alice, Richmond Theatre ✭✭✭✭

Matthew Lunn recenserar Still Alice, baserad på Lisa Genovas roman med Sharon Small i huvudrollen, på Richmond Theatre som en del av pjäsens UK-turné.

Sharon Small som Alice. Foto: Geraint Lewis Still Alice

Richmond Theatre (UK-turné)

19 september 2018

4 stjärnor

Information om UK-turnén

Ibland dyker det upp en rollprestation som är så fängslande att den etsar sig fast i minnet – ett skolexempel på dramatik som en källa till sanning. Julianne Moores Oscarsbelönade tolkning i filmatiseringen från 2014 av Still Alice, neuroforskaren Lisa Genovas debutroman, sköljde över mig så fort jag klev in på teatern. En kväll av jämförelser verkade oundviklig, men mina aningar kom på skam. Den här uppsättningen, som bygger på ett manus skrivet året innan filmen, erbjuder en djupgående inblick i livet med tidig Alzheimers, med ett unikt fokus på dess inverkan på ens mänsklighet.

Eva Pope (Hennes Jag), Sharon Small (Alice) och Ruth Ollman (Lydia) i Still Alice. Foto: Geraint Lewis

Alice Howland (Sharon Small) är 50 år och lever ett avundsvärt liv. Hon är akademiker vid Harvard, hennes forskning är eftertraktad av universitet världen över, och hon är lyckligt gift med forskarkollegan John (Martin Marquez). Sonen Thomas (Mark Armstrong) gör succé i sin spirande juridiska karriär, medan hennes enda källa till missnöje är dottern Lydias (Ruth Ollman) beslut att nobba familjegenerna och dumpa akademin för skådespeleriet. Men hon oroar sig för att minnet sviker henne, och ju längre månaderna går, desto mer alarmerande blir hennes misstag, vilket leder till en livsavgörande diagnos. Hennes försämring skildras inte bara genom den förändrade relationen till familjen, utan även genom hur hon interagerar med sitt eget sinne, personifierat som ”Hennes Jag” (Eva Pope), genom en löpande dialog som publiken hör, men inte de andra karaktärerna.

Sharon Small (Alice), Mark Armstrong (Thomas) och Martin Marquez (John) i Still Alice. Foto: Geraint Lewis

Anledningen till att denna version fungerar så väl är att samspelet mellan Alice och ”Hennes Jag” är rörande och trovärdigt, då det i fel händer lätt hade kunnat bli ett billigt knep. Greppet gör att vi ser glappet mellan Alices känslor och hennes beteende, vilket ger tyngd åt de stunder där hon behandlas som ett barn av familjen och välmenande läkare. Som regissören David Grindley noterar i programbladet är Alices rationalitet en central del av hennes karaktär, och ”Hennes Jag” ger en ofta hjärtskärande inblick i hennes beslutsfattande, även när det förbryllar och upprör hennes nära och kära. Popes insats är varm och varsam; hennes repliker blir mindre mångordiga och mer emotionella allt eftersom pjäsen fortskrider. Ändå tappar hon aldrig den energi och nyfikenhet som påminner oss om hennes grundläggande mänsklighet. Detta kompletteras av Smalls underbart uttrycksfulla spel, som inte bara fångar sjukdomens intensiva rädsla och frustration, utan även de stunder av enkel glädje som den inte kan ta ifrån henne.

Pjäsen spänner över 90 engagerande minuter och täcker en enorm mängd fängslande mark. Den lider dock något av narrativa genvägar. Moment av exposition kan kännas lite onaturliga, som när Thomas och John påminner varandra om hur gamla de är, eller när Lydia och Alice reflekterar över hur länge sedan det var de sågs. Armstrong gör visserligen ett utmärkt jobb med att skildra Thomas oavsiktliga brister som son – hans upprepade frågor om när Lydias pjäs börjar är en mästarklass i passiv aggressivitet – men hans påstått djupa band till Alice får väldigt lite scentid.

Micah Balfour som Dr Davis i Still Alice. Foto: Geraint Lewis

Däremot granskas Lydias relation med Alice mer ingående, då den blir mer empatisk i takt med att sjukdomen kräver sin rätt. Ollmans rollprestation skildrar skickligt den tynande oskuldsfullheten hos den unga anhörigvårdaren, vars egna drömmar måste läggas åt sidan. Rollen är dock stundtals förenklad; konflikten mellan mor och dotter, och Lydias frånvaro vid familjeevenemang, känns mer som en narrativ nödvändighet än ett naturligt resultat av deras relation. Jag kan däremot inte lovorda pjäsens skildring av John nog högt. Marquez levererar en subtil prestation som talar om kampen mellan hans stoiska lugn och känslorna av förlust. Han och Small fungerar briljant tillsammans för att skildra inte bara parets intellektuella samhörighet, utan även deras längtan efter den andres sympati och sällskap, vilket gör Alices resa så bittersöt.

Detta är en utmärkt uppsättning av Lisa Genovas roman Still Alice, som till skillnad från filmen från 2014 fokuserar på hur tidig Alzheimers påverkar huvudpersonens mänsklighet snarare än bara familjerelationerna. Trots några narrativa genvägar är det en engagerande och empatisk pjäs som effektivt skildrar människan bakom diagnosen.

STILL ALICE UK-TURNÉ SCHEMA