RECENSION: Strange Fruit, Bush Theatre ✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Caryl Phillips Strange Fruit, som just nu spelas på Bush Theatre i en uppsättning regisserad av Nancy Medina.

Tok Stephen (Alvin) och Debra Michaels (Vernice) i Strange Fruit. Foto: Helen Murray Strange Fruit Bush Theatre, London

Tre stjärnor

Boka biljetter

För ett år sedan bjöd Bush Theatre på en enastående nyuppsättning av Winsome Pinnocks fenomenala pjäs Leave Taking från 1987, som utforskade erfarenheterna hos två generationer i en London-familj med rötter i Västindien. Som en del av serien ”Passing the Baton”, som hyllar verk av brittiska dramatiker med rötter i minoritetsgrupper, följs detta nu upp av en nypremiär av Caryl Phillips Strange Fruit från 1980. Även här står generationskonflikter i fokus i en svart brittisk familj som lämnat Karibien bakom sig, men trots lysande stunder saknar pjäsen överlag den slagkraft som dess tunga ämne kräver.

Titeln anspelar på Billie Holidays berömda låt om lynchningar i den amerikanska södern, där tusentals svarta amerikaner mördades brutalt ända in på 1960-talet. Berättelsen utspelar sig i England (troligen i London att döma av dialekterna) och belyser hur rasism och diskriminering format livet för Vivian och hennes två söner, Errol och Alvin, som lämnade Västindien 19 år tidigare. Sönerna, nu vuxna, har svarat med radikalisering medan modern envist blundar för verkligheten som svart kvinna i 70-talets Storbritannien. I grannhuset har hennes bästa vän Vernice egna bekymmer med dottern Charmaine, som mystiskt nog har slutat prata med henne.

Jonathan Ajayi (Errol) och Tok Stephen (Alvin) i Strange Fruit. Foto: Helen Murray

Kommunikation – eller bristen på den – är pjäsens hjärta. I en av de starkaste scenerna berättar Vivian gripande om sina egna erfarenheter av rasism i England – något hon aldrig velat dela med sina barn. Hennes tystnad om det förflutna gör att sönerna inte har en aning om vad hon utstått eller hur utmattad hon känner sig, men samtidigt saknar hon helt förståelse för deras frustration. Rakie Ayala spelar Vivian med ett lågmält lugn, men när tystnadsstrategin visar sig vara ett misslyckande börjar sprickorna i fasaden synas på ett skickligt sätt.

Jonathan Ajayi pendlar mellan lågmäldhet och våldsamt raseri i rollen som den 21-årige Errol, som försöker navigera i motstridiga känslor kring sin identitet i ett land där han ständigt riskerar att bli attackerad på grund av sin hudfärg. Tilly Steele är utmärkt som hans unga, vita flickvän Shelley, som är märkt av sitt eget svåra familjeliv och redo att korsa världshav av kärlek till honom. Debra Michaels är också minnesvärd som den nyfikna men lojala Vernice och bidrar med härliga komiska inslag. Tok Stephen imponerar med en briljant insats som storebrodern Alvin, som tvingas konfrontera sina egna krossade framtidsplaner.

Jonathan Ajayi (Errol) och Tilly Steele (Shelley) i Strange Fruit. Foto: Helen Murray

Regissören Nancy Medina har skapat en stark nyuppsättning av en pjäs som dock hade tjänat på en stramare struktur – speltiden landar på tre timmar inklusive paus. Max Johns scenografi är minimalistisk men helt klädd i en tidstypisk 70-talsmatta med djup lugg, vilket effektivt ramar in Vivians vardagsrum där hela dramat utspelar sig. (Johns har även skapat en mer realistisk miljö av ett brittiskt-västindiskt vardagsrum i Bush Theatres foajé.) Tack vare oförglömliga karaktärer och ögonblick av stor känslomässig kraft blir Strange Fruit aldrig tråkig; den drar med oss i ett stadigt nystande av de hemligheter och lögner som människor förlitar sig på för att orka leva vidare.

Spelas till och med 27 juli 2019

BOKA BILJETTER TILL STRANGE FRUIT