RECENSION: Sunday In The Park With George, The Other Palace ✭✭✭✭✭

Sunday In The Park With George

National Youth Music Theatre på The Other Palace,

Lördag 19 augusti 2017

Andrew Lloyd Webber, som sannerligen har erfarenhet av ämnet, har sagt att det svåraste med musikaler är att de består av så många olika delar. Att få alla dessa att samverka för att skapa en enhetlig effekt är oerhört knepigt; det kräver hårt arbete och en rejäl nypa tur. Det är så mycket som kan gå fel, och det gör det ofta – men när allt stämmer är resultatet magnifikt. I fallet med denna huvudproduktion av NYMT (en av hans favoritensembler som är väl etablerad med sin sommarsäsong på denna adress samt på många andra stora teatrar runt om i landet), har man sannerligen uppnått det magnifika.

Regissören Hannah Chissick, som skördade stora framgångar förra året med NYMT:s nyuppsättning av Ben Tills gripande musikdrama från första världskriget, 'Brass', på Hackney Empire, återvände till kompaniet fylld av insikter om hur det fungerar – och hur man får ut det allra bästa av dess skickliga medverkande, rekryterade bland de mest talangfulla unga skådespelarna och musikerna i hela landet. Tillsammans med den rutinerade koreografen Sam Spencer-Lane och den eminente scenografen Matt Kinley, den erfarne ljusdesignern Mike Robertson och ljuddesignern Avgoustas Psillas, har Chissick och den outtröttlige producenten Jeremy Walker samlat ett fantastiskt team av proffs för att stötta dessa unga talanger. De har också ett trumfkort i ärmen: den lovande musikaliska ledaren Alex Aitken, vars arbete med 'Brass' förra året väckte nationell uppmärksamhet. Här vollbringar han underverk från klaviaturen i galleriet längst bak på scenen med orkesterarrangemang bantade till en intim kammarsextett (Michael Madigan, 18, träblås; Emilia De St Croix, 18, och Jamie Faulkner, 21, violin; Ellie Blight, 19, cello; Chris Poon, 21, klaviatur 2), vilket fokuserar lyssnarens uppmärksamhet helt på skådespelarnas röster.

Detta verk handlar om konstens utmaningar och kräver total konstnärlig hängivenhet från både det kreativa teamet, ensemblen och orkestern. Sett genom prismat av ett av det sena 1800-talets mest fascinerande och tankeväckande franska mästerverk, Georges Seurats 'Un dimanche après-midi à l'Île de la Grande Jatte', är det en delvis självbiografisk och generöst omarbetad tolkning av de historier som kan (eller kanske inte) ha legat bakom den konstfulla samling bilder som utgör den färdiga målningen – ett verk som hängts på Art Institute of Chicago sedan 1924. Seurat är berömd för sin pointillistiska metod att applicera färg på duken, vilket uppmärksammas på flera ställen i James Lapines skarpa och levande manus, men i mitt tycke är Seurat ännu mer fascinerande i hur han för vidare äldre franska målartraditioner, särskilt när det gäller karaktär och berättande.

Precis som upphovsmannen till den franska pastorala genren, Antoine Watteau, skissade Seurat individer i det oändliga för att sedan strikt välja ut vilka som skulle få plats tillsammans på duken. Till skillnad från impressionisternas disciplinerade princip att bara måla det som faktiskt var där, handlade hans arbete om att betrakta världen och sedan föreställa sig vad man kunde skapa ur många olika, ofta motstridiga, intryck. I den meningen, vad gäller förståelsen för form och struktur, har han mycket gemensamt med sin dramatiska uttolkare Sondheim. Sondheim finner i sin tur en metafor för sin egen kärlek och sitt kreativa öde i Seurats inställning till livet och skapandet. Detta är alltså inte bara en musikal; det är en del av ett storslaget samtal som sträcker sig över århundraden och kontinenter – det handlar i själva verket om mänskligheten själv.

Detta enorma filosofiska omfång är svårt nog för vuxna att greppa, än mindre förmedla. Därför är det än mer anmärkningsvärt hur fulländat utförandet i denna uppsättning är. I huvudrollerna utstrålar Laura Barnard (21) auktoritet och mognad från första stund som konstnärens musa, Dot. Det är den mest mångfacetterade rollen – hon dubblerar som sin åldrande dotter i den andra akten innan hon återvänder som sitt eget spöke – och det är tveklöst den mest krävande rollen rent sceniskt. Med vokala och dramatiska färdigheter av högsta klass visar Barnard att hon tillhör de bästa tolkarna av rollen som landet har skådat. Vid hennes sida gör 19-årige Thomas Josling rollen som den mindre sympatiske Georges med en häpnadsväckande trovärdighet. Det är en roll fylld av minor, men ingen tycks ha rått på denne skicklige skådespelare med sin fylliga, kontrollerade röst och intelligensen att återskapa konstnärens turbulenta blandning av ungdomlig energi och järnvilja. Tillsammans får de en att tro helhjärtat på vilka de är och vad de gör.

Och på sätt och vis är det vad pjäsen handlar om. Även om den börjar ganska konventionellt och tycks följa musikalteaterns välbekanta strukturer, för den oss steg för steg längre bort från det trygga och välkända. Till slut befinner vi oss i helt outforskad terräng – och det mest underbara är att vi i publiken är redo att följa med precis dit pjäsen vill föra oss.

Anledningen till succén är att uppsättningen helt har förstått verkets intention; inga detaljer tillåts ta plats utan att de har förtjänats. Till och med en plötslig rökpuff på scenen krävs av en specifik referens i manuset. Samma sak gäller varje visuell komponent i scenografin: de elegant rörliga stafflierna och dukarna utgör hela kärnan i dessa människors universum. Det finns inte en rörelse från skådespelarna som inte bidrar till det uttrycksfulla framförandet i denna otroligt säkra och stämningsfulla gestaltning. Kort sagt handlar detta inte bara om "konst", det är ett samtal om vad teater faktiskt är.

I paritet med huvudrollerna ser vi de mer konventionella Jules (Adam Johnson, 20) och Yvonne (Florence Russell, 19). De fungerar förstås som motpoler till de andra, och är en del av den diskurs Sondheim vävt in i showen gällande musikalteaterns natur och hans egen relation till den. De olika karaktärsparen som kretsar kring dem känns nästan som besökare från verk han skrev före eller efter detta: Den gamla damen (Eloise Kenny-Ryder, 19) och hennes sköterska (Lucy Carter, 18) känns som hämtade direkt ur 'A Little Night Music', medan soldaterna (Marcus Harman, 18 och Scott Folan, 17) verkar vara på gränsen till att förvandlas till prinsarna från 'Into The Woods'. Och så fortsätter det: överallt ser och hör vi ekon av Sondheims geniala tankeverksamhet. Men kanske är det precis det vi alla upplever när vi betraktar konst? Vad annat bjuder den in till, om inte en intellektuell respons?

Hela ensemblen samarbetar för att förverkliga detta. Louise (Kiera Milward, 13); de två Celesterna (Ellie Green, 17, och Aliza Vakil, 19); Louis (Thomas Mullan, 17); de dråpliga amerikanska musikalteater-karaktärerna Mr (Alfie Richards, 17) och Mrs (Lucy Coyle, 19); samt deras personal Franz (Michael McGeough, 21) och Frieda (Lydia Crosher, 20); Båtmannen (Matt Pettifor, 20); Sittande pojken (Paul French, 16); Stående kvinnan (Lydia Clay-White, 17); Kvinnan i lila klänning (Heather Conder, 20); Knäböjande kvinnan (Kitty Watson, 19) och hornisten (Alex Stephenson, 21) arbetar tillsammans i en lysande, flytande och harmonisk ensemble som delar berättandet med mästerlig övertygelse.

När handlingen flyttar till Chicago ett sekel senare i den andra akten – och alla får spela nya roller! – är det Kinleys scenografi som verkligen håller ihop föreställningen. Hans sparsmakade användning av färg i en annars monokrom värld får publiken att längta efter inte bara pigment, utan efter dess sanna och meningsfulla användning. Den hemska parodin på en modern 'installation' som skapats av konstnärens ättling (också spelad, nästan kusligt oigenkännligt, av Thomas Josling) och hans tekniska hantlangare – 'Chromolumen' – är mer sorglig än skrattretande. Dess melankoli lever på den frustration skaparen känner när han vet att han är vilsen och oförmögen att uttrycka något med djup. För att återfinna detta måste vi återvända – precis som i slutet av första akten – till verkets finaste stund: den transcendenta koralen 'Sunday', ett stycke av så innerlig humanism att det raserar allt som kommit före och talar direkt till hjärtat med enorm kraft och passion.

Ja, det finns fortfarande de som hävdar att det inte finns någon "känsla" hos Stephen Sondheim. De har uppenbarligen aldrig sett den här pjäsen. Det borde de göra. Och kanske, inom kort, får de chansen igen. Under tiden kommer minnet av denna briljanta NYMT-produktion att leva kvar hos oss som hade turen att se den. För er som missade den kan jag bara säga: snälla, försök hitta tid att se vad detta fantastiska unga kompani sätter upp framöver. Det kommer att förändra ert liv.

LÄS MER OM NYMT