RECENSION: The Color Purple In Concert, Cadogan Hall ✭✭✭✭✭

Seyi Omooba (Nettie), Marisha Wallace (Celie) och Rachel John (Shug). Foto: Scott Rylander The Color Purple in Concert Cadogan Hall

21 maj 2017

Fem stjärnor

När de flesta av Londons teatrar har söndagsstängt finns det inget bättre tillfälle att samla några av West Ends främsta sångare. I denna galaföreställning av The Color Purple sträcker sig de medverkandes meriter från Aladdin till Miss Saigon och The Book of Mormon, vilket visar upp ett urval av de bästa rösterna i branschen.

Konsertformatet har alltid sina begränsningar. I det här fallet uppstod några märkliga scenövergångar och lite klumpiga val i regin. Ljudbilden var inte helt perfekt; bandet dränkte emellanåt sångarna och ensemblen tog ibland över i solopartierna. Delar av dialogen var också svår att uppfatta på grund av lokalens akustik.

Men sanningen är att man inte ser The Color Purple för dialogens skull. Brenda Russell, Allee Williams och Stephen Brays musik – med influenser från gospel, jazz, ragtime och mer därtill – är fantastiskt berörande och har inte ett enda svagt ögonblick. Det går inte att lista höjdpunkter utan att nämna i princip varje musikalnummer, allt tryggt lett av James Taylor och hans åttamannaband, som rent musikaliskt inte satte en fot fel på hela kvällen.

Marisha Wallace och Rachel John. Foto: Scott Rylander Huvudrollen som Celie spelas av nuvarande Dreamgirls-alternaten Marisha Wallace, en artist som verkligen är född att sjunga. Wallace behärskar allt från full kraft i de höga tonerna till mer dämpade, sköra ögonblick. Hennes magnifika tolkning av ”I’m Here” får hela publiken att ställa sig upp i en ovation som blir kulmen på en enastående prestation. Ögonblicket då Celie lyckas bryta sig loss från sin våldsamma make möts av dånande applåder, då Wallace har fått oss att heja på henne från första början.

Den blivande Hamilton-stjärnan Rachel John utstrålar elegans som Shug Avery, samtidigt som hon fångar den underliggande rädslan hos en kvinna som vet att hennes främsta kapital är hennes utseende. Hennes solo i ”Too Beautiful For Words” förtrollar publiken. Tyrone Huntley från Jesus Christ Superstar bevisar återigen att han är en naturbegåvning och en fantastisk artist i rollen som Harpo. Tillsammans med den briljanta Wendy Mae Brown som frun Sofia, som med bara en menande blick har publiken i sin hand, injicerar duon en perfekt avvägd humor i föreställningen.

Tyrone Huntley och Wendy Mae Brown. Foto: Scott Rylander

En stark och livlig ensemble längs scenens baksida bidrar med gränslös energi, där de fritt får dansa och ta plats allt eftersom numren kräver det. Männen får chansen att kliva fram för att backa upp Harpo i den gungande ”Brown Betty”, och i andra akten får damerna stå i rampljuset med massor av attityd och stil i ”In Miss Celie’s Pants”. Kvällen får verkligen liv när publiken får en glimt av hur sensationell en fullskalig uppsättning skulle kunna vara. I övrigt stjäl ofta Bernadette Bangura, Rochelle Jackman och Krishana Parker scenen som en trio skvallrande kyrktanter, med kraftfull sång från alla tre.

Som ett otroligt skyltfönster för talang är det omöjligt att lämna The Color Purple utan att vara djupt rörd. I svallvågorna av sin stående ovation mitt i akten bryter Marisha Wallace kort den fjärde väggen för att som Celie se ut över sin publik: ”Titta på alla dessa människor...” funderar hon lyckligt, ”Titta på den här dagen.” Ja, titta på den här dagen. Och vilken dag att få uppleva.